... kan man som lärare få till i en klass och dessutom slippa reda ut bråk på lektionstid, vilket stjäl tid från undervisningen och dessutom skapar dålig stämning bland eleverna.
Vanligt bråk-scenario i skolan är att elever kommer in från rast, högljudda och upprörda och går fram till sin lärare för att få en "dom" utfärdad; dvs vem av antagonisterna har rätt och vem har fel? Och båda sidor har i allmänhet någon / några "försvarsadvokater" med sig som kan "intyga" att just den egna ståndpunkten är rätt. Det pratas och övertygas med inlevelse.
Läraren förväntas under irritation lyssna på var och en, vilket normalt tar en hel del tid, eftersom förmodligen fler än en vill säga nåt. Sen ska alltså "dom" avkunnas, dvs läraren förväntas tala om vem som gjort rätt och vem som gjort fel, straffet "säga förlåt" kanske utkrävs och vidhängande moralkaka serveras från lärarens sida; alltså en liten predikan om hur man ska vara mot varandra.
Det finns nackdelar med att hantera elevernas konflikter så:
1. Det är nästan omöjligt att som lärare få hela konfliktbilden klar för sig. Inte så sällan har bråk en historia också, någon var dum för flera dagar sen och har fått igen. Eller en "svagare" elev kan inte hävda sin ståndpunkt lika väl som en verbal och vältalig och blir missförstådd. Som lärare agerar man i de här situationerna under tidspress, man vill komma igång med lektionen och hinner kanske inte ta till sig all info i ärendet. Risken finns alltid att "domen" inte blir riktigt rättvis och det kan äventyra elevernas förtroende för läraren.
2. Eleverna får inte träna på att själva lösa sina konflikter utan lägger dem direkt och med automatik i knät på läraren. Det är rätt dumt eftersom eleverna löser en hel del konflikter själva under rasten och vid andra tidpunkter, konflikter som aldrig kommer med in och till lärarens kännedom för de är redan uppklarade. De bråk som kommer med in är ofta de som eleverna inte hunnit lösa själva för det har ringt in. Eleverna är egentligen kapabla att fixa detta själva bara de får tid på sig och en plats att vara på.
Alternativet är att som lärare inte ge sig in i bråket alls utan be de båda kombatanterna gå undan någonstans, i ett grupprum eller i den tomma korridoren, sätta sig ner i lugn och ro och prata med varandra "tills de är vänner igen". Grundtanken är att konflikter inte bara är en negativ företeelse, vi har dem hela tiden människor emellan och för den uppväxande människan är det nyttigt att träna på att hantera dem, ta ansvar för sin egen roll i dem och lyssna på hur andra känner det när man är ovänner. Det är ju naturligt att vilja hävda sin egen rätt gentemot andra men också att lyssna på någon annans ståndpunkt. Medan de två löser sin konflikt kan lektionen börja och stämningen i klassrummet behöver inte "förpestas" av bråket.
Jag brukar kräva att eleverna när de är färdiga med pratet och är vänner igen, kommer fram till mig direkt. Då tittar jag noga på var och en av dem för att försöka se om de är nöjda och jag frågar eleven L,
- Är du vän med B.?
Och förhoppningsvis får jag ett jakande svar och det brukar synas om det är sant. Sen ställer jag samma fråga till B
- Är du vän med L?
Sen brukar jag avsluta med att berömma lite:
- Va bra att ni kunde lösa det här! Ni har gjort ett bra jobb!
Om det skulle vara så att bara den ena parten är nöjd får de gå tillbaka igen och fortsätta prata. Båda har ansvar för att konflikten löses, det går inte att smita undan med att man själv inte är arg längre.
Det finns hakar att se upp med i det här sättet att låta barn lösa konflikter:
1. Tveksamt om det råder ett mobbningsförhållande eller den ena parten är mycket starkare än den andra. I så fall kanske en vuxen ska sitta med tyst o lyssna av eller lösa konflikten traditionellt med "rättegång" och "domslut"
2. Varning om det finns risk för handgripligheter
3. Normalt ska bara två elever delta samtidigt. Om flera varit inblandade och är arga på varandra kan man låta dem gå ut två och två i olika konstellationer för att prata färdigt.
4. Jag är osäker på om det fungerar bland äldre barn i skolan. Kanske kan missbrukas som ett sätt att slippa en trist lektion. Jag har använt det under ett antal år bland ettor och tvåor och där funkar det klockrent
När man tillämpat detta får barnen ofta ett starkt självförtroende när det gäller att kräva sin rätt gentemot nån som varit dum, det blir ett skydd för framför allt svagare elever upplever jag. Minns när en liten tvåa kom in till mig efter en rast och var lessen för att en elev i femma varit elak. Hon var inte en av de tuffare i klassen, men krävde att få prata med den här pojken, så som vi brukade göra i klassen. Normalt gjorde vi detta inom klassens ram men varför inte? Jag gick med henne upp till pojkens klassrum och han fick gå med oss ner till våra lokaler, till ett grupprum (jag tyckte att den här modiga lilla tjejen behövde får vara i känd miljö när hon skulle göra det här) Sen pratade de en stund och kom in till mig för att rapportera att de var vänner. Den här tuffa killen var rätt låg men log lite och lilla tjejen var nöjd. Jag fick en stark känsla av att hon inte skulle låta sig behandlas orättvist framöver utan våga hävda sin rätt.