BLOGGADDICT????
Asch jag vet inte om det stavas så??! "Bloggberoende" då på ren skär svenska!
Är det det man drabbats av när man är några mil hemifrån ett par dagar och ögonen liksom av egen kraft börjar speja efter tillgängliga uppkopplade datorer, lite i smyg så där......?
När man sen hittat dendär datorn i någon butik eller hotellentré så är det himla spännande att koppla opp sig lite i förbifarten och kolla bloggen; den egna och några andras. Vad har hänt? Vad skriver de om? Har det kommit några nya kommentarer?
Jag erkänner att detta drabbade mig när jag var ett par dagar i Filipstad och en helg i Göteborg.
Det tog inte speciellt mycket tid att snabbt kolla av så där och det tog inte tid från något annat. Men just känslan av att smyga lite påminde om hur det var att smygröka för länge, länge sen.
Bloggaddict?
Är det det man drabbats av när man är några mil hemifrån ett par dagar och ögonen liksom av egen kraft börjar speja efter tillgängliga uppkopplade datorer, lite i smyg så där......?
När man sen hittat dendär datorn i någon butik eller hotellentré så är det himla spännande att koppla opp sig lite i förbifarten och kolla bloggen; den egna och några andras. Vad har hänt? Vad skriver de om? Har det kommit några nya kommentarer?
Jag erkänner att detta drabbade mig när jag var ett par dagar i Filipstad och en helg i Göteborg.
Det tog inte speciellt mycket tid att snabbt kolla av så där och det tog inte tid från något annat. Men just känslan av att smyga lite påminde om hur det var att smygröka för länge, länge sen.
Bloggaddict?
NU ÄR DET VÅR - FÅGLARNA SJUNGER!!!
Jo, det är sant, det är verkligen vår nu, inte bara på almanckan!
Imorse vaknade jag till fågelsång och det är första gången i år.
Sover alltid med öppet fönster lite grand och då hörs fågelsången väldigt väl eftersom träden och skogen är alldeles inpå vårt hus. Dessutom är trädgården full med fågelholkar. Rolands gode vän, jaktvårdskonsulenten Sven Carmland, Karlstad (död sedan några år tillbaka) gjorde massor av fågelholkar hela sitt liv och en del av dem har vi nu. Dessutom så har jaktvårdskretsen i Årjäng tagit sig an plusjobbare som ska göra fågelholkar att distribuera i kommunen. Det är praktisk viltvård. Och det låter så vackert!!
Nu är det vår och sen spelar det ingen roll att det är några decimeter snö kvar.
Imorse vaknade jag till fågelsång och det är första gången i år.
Sover alltid med öppet fönster lite grand och då hörs fågelsången väldigt väl eftersom träden och skogen är alldeles inpå vårt hus. Dessutom är trädgården full med fågelholkar. Rolands gode vän, jaktvårdskonsulenten Sven Carmland, Karlstad (död sedan några år tillbaka) gjorde massor av fågelholkar hela sitt liv och en del av dem har vi nu. Dessutom så har jaktvårdskretsen i Årjäng tagit sig an plusjobbare som ska göra fågelholkar att distribuera i kommunen. Det är praktisk viltvård. Och det låter så vackert!!
Nu är det vår och sen spelar det ingen roll att det är några decimeter snö kvar.
VÄLKOMMEN TILLBAKA KÄRA GRAF!!
Välkommen tillbaka kära graf!
Kul att ses igen, Du har varit saknad och jag ser att det har varit fler läsare än någonsin under bortavaron, så konstigt!
Fast ett par dagar saknas.
Kul att ses igen, Du har varit saknad och jag ser att det har varit fler läsare än någonsin under bortavaron, så konstigt!
Fast ett par dagar saknas.
"Gravidchock" av Belinda Olsson!
Jag har äntligen läst Gravidchock av Belinda Olsson. Man måste ju på nåt vis läsa den.
Jag faller ju för Belindas språk som ofta är dråpligt och träffsäkert. Gillar också hennes häcklande av präktiga förväntningar på hur man exempelvis ska uppföra sig i vardagssammanhang som föräldragrupper och så.
Alltså var min grundinställning länge positiv och jag kunde inte fatta vad det var som var fel. För något kändes fel genom hela läsningen, det skar en dissonans genom hela texten, från början till slut. Och efter några dagar av eftertanke tror jag att jag har hittat orsaken.
Storyn saknar äkthet och trovärdighet. Det är som att Agata inte är en person utan minst två och de två hör inte ihop. Hon är en person som agerar / gör saker och hon är en annan person som känner / tänker. De där två hör inte alls ihop, det finns ingen riktig koppling mellan dem, ingen koppling mellan hennes handlingar och henne själv som människa.
Asch det låter väl dumt och obegripligt!
Men samma sak med skildringen av livet på en tidningsredaktion. Det sägs i boken vara jäktigt och pressat, men framstår i berättelsen mest som loj dokusåpa med spektakulära bov-inslag. Här stämmer det inte heller. Det måste väl ändå vara lite mer riktigt arbete bakom att faktiskt få ut en tidning varje dag.
Jag trodde att jag skulle genom romanen få en inblick i hur det är att jobba på en tidning, det verkar ju för oss som aldrig gjort det vara lite speciellt och väcker nyfikenhet. Dessutom tror jag att det utovades i reklamen för boken. Men nej.......
Sammantaget; boken är läsvärd för språkets dråpligheter och häcklandet av konventioner men den blir inte riktigt bra eftersom den saknar trovärdighet. (Fast jag kommer att läsa nästa bok om hon nu väljer att göra en serie av den!)
Jag faller ju för Belindas språk som ofta är dråpligt och träffsäkert. Gillar också hennes häcklande av präktiga förväntningar på hur man exempelvis ska uppföra sig i vardagssammanhang som föräldragrupper och så.
Alltså var min grundinställning länge positiv och jag kunde inte fatta vad det var som var fel. För något kändes fel genom hela läsningen, det skar en dissonans genom hela texten, från början till slut. Och efter några dagar av eftertanke tror jag att jag har hittat orsaken.
Storyn saknar äkthet och trovärdighet. Det är som att Agata inte är en person utan minst två och de två hör inte ihop. Hon är en person som agerar / gör saker och hon är en annan person som känner / tänker. De där två hör inte alls ihop, det finns ingen riktig koppling mellan dem, ingen koppling mellan hennes handlingar och henne själv som människa.
Asch det låter väl dumt och obegripligt!
Men samma sak med skildringen av livet på en tidningsredaktion. Det sägs i boken vara jäktigt och pressat, men framstår i berättelsen mest som loj dokusåpa med spektakulära bov-inslag. Här stämmer det inte heller. Det måste väl ändå vara lite mer riktigt arbete bakom att faktiskt få ut en tidning varje dag.
Jag trodde att jag skulle genom romanen få en inblick i hur det är att jobba på en tidning, det verkar ju för oss som aldrig gjort det vara lite speciellt och väcker nyfikenhet. Dessutom tror jag att det utovades i reklamen för boken. Men nej.......
Sammantaget; boken är läsvärd för språkets dråpligheter och häcklandet av konventioner men den blir inte riktigt bra eftersom den saknar trovärdighet. (Fast jag kommer att läsa nästa bok om hon nu väljer att göra en serie av den!)
VAR HÅLLER GRAFEN HUS??? ABSTINENSEN ÄR ETT FAKTUM!!
Det är himla irritererande att grafen på antalet besökare och sidvisningar försvunnit. Ännu mer irriterande är det att jag är så irriterad över detta. För det måste betyda att bloggen i högre grad än jag vill erkänna för mig själv har ett exhibtionistiskt syfte. Det har alltså blivit viktigt för mig hur många som läser min blogg varje dag, fast det inte var så i början. Lite trösterikt är att all statistik enligt informationen ska finnas kvar att beskåda i efterskott.
Bild - vårblommor!
Så har då säsongens smygköpande av blommor börjat. Köpte violer och tänkte sätta dem ute i krukorna men nändes inte sen. Det är så kallt en del nätter, -15, -20 grader. De kanske skulle frysa hjäl. Så det fick bli inne istället.
Med smygköpa menar jag att jag köper bara några blommor / plantor varje gång så att det inte ska märkas vad det kostar. För jag köper mer blommor än jag borde. Tänker ibland på hur mycket beständiga och nyttiga saker jag kunde få istället för växter som vissnar och blir borta. Men jag kan inte låta bli blommorna, lurar jag mig själv lite och jag går på det hela tiden!!
Barn i spännbälte!! Sveriges mörka vårdhistoria! 2
Jag arbetade under en hemsk månad på ett hem för utveckllingsstörda barn i slutet på 1960-talet. Då sattes i stort sett alla förståndshandikappade barn på institution. K-hemmet tog emot c:a 50 barn i åldern nyfödda till tonåringar, jag minns inte det exakta antalet. De som överlevde så länge som till puberteten flyttades då till vårdhem för vuxna och de låg oftast ganska långt ute i skogen för att att inte störa i samhället.
Hemmet var i två våningar och rummen låg efter en korridor. I varje rum låg 4- 6 barn. Sängarna stod ut i från väggen och det rymdes endast ett litet sängbord mellan varje säng. I ena änden på korridoren låg ett hygienutrymme och i den andra ett lekrum. Men att kalla det lekrum var en lätt överdrift, det var ett förvaringsrum dagtid, det fanns i stort sett inga leksaker där. Barnen bara satt där apatiska under dagtid. Några få orkade sysselsätta sig på något vis. Några slog huvudet i väggen, några bet och slog sig. Många hade självdestruktiva beteenden eller slog varandra. (Endast 5-6 barn på hela vårdhemmet fick gå i det man kallade särskola. Hon som jobbade där var förskollärare och undervisningen bestod mest av olika klipp och pyssel, samt tecknande.)
En personal passade alltså ett 20 tal barn i lekrummet! Sen var det en personal till varje rum under dagtid. Det betydde att man måste jobba snabbt och rationellt när det gällde exempelvis matningen.
De barn som skulle tvångsmatas fick man ta först. Tvångsmatning gick till så att man man klämde hårt på käkmuskeln vid käkleden. Då måste barnet öppna munnen. Sen slängde man in en rejäl portion mat i munnen med sked, alltid med sked, stängde munnen genom att trycka upp underkäken och masserade på strupen! Då måste barnet svälja! Allt måste göras snabbt för att hinna mata övriga.
Detta var vidrigt! Och för att det skulle fungera så blandades maten på tallriken. Jag minns särskilt pytt i pannan. Den serverades i djup tallrik till de barn som skulle tvångsmatas. På det hälldes den kalla mjölken. Ovanpå lades limpsmörgås med ost på och den delades i mindre bitar med skeden. Jag kan än se lökringarna och fettpärlorna flyta omkring i den kalla mjölken!
På natten skulle en personal alltså ha hand om en hel våning med minst ett 20-tal barn, kanske fler, jag minns inte exakt, men många var det. Då fick inga barn vara störande. De som förväntades inte vilja ligga stilla frivilligt lades då i spännbälte. Ett spännbälte var som en jacka i tjock kanvas, men ärmarna hade inga öppningar utan slutade i långa bälten. Barnen lades då på rygg i sängen med den här jackan på, armarna korsades över bröstet och bältena knöts runt sängen på undersidan.
Detta är ett kapitel i svensk vårdhistoria som vi talar tyst om idag. Vi gör hellre rubriker om andra länders omhändertagande av handikappade barn exempelvis Rumänien.
Jag stod inte ut här längre än en dryg månad. Jag borde ha gjort 4 månaders praktik men kunde inte vänja mig vid att behandla människor som själlösa ting. Jag kände hela tiden med de stackars barnen och då gick det inte att vara kvar. Det var helt omänskligt att behandla barn så här. Värst var naturligtvis bristen på kärlek, närhet och kontakt. De flesta barn fick aldrig några klappar eller kramar. De blev bara hanterade; påklädda, avklädda, matade, transporterade. Även om personalen skulle ha velat så fanns det inte tid till det när man hade så många barn att sköta om.
Man hade ju städning av lokalerna att ta hand om enligt ett komplicerat schema och barnens kläder skulle tvättas och strykas. Sen skulle man lösa av varandra på rast.
Tack o lov att de handikappade barnen får växa upp i sina familjer idag och att familjerna får stöd för att ta hand om dem.
Hemmet var i två våningar och rummen låg efter en korridor. I varje rum låg 4- 6 barn. Sängarna stod ut i från väggen och det rymdes endast ett litet sängbord mellan varje säng. I ena änden på korridoren låg ett hygienutrymme och i den andra ett lekrum. Men att kalla det lekrum var en lätt överdrift, det var ett förvaringsrum dagtid, det fanns i stort sett inga leksaker där. Barnen bara satt där apatiska under dagtid. Några få orkade sysselsätta sig på något vis. Några slog huvudet i väggen, några bet och slog sig. Många hade självdestruktiva beteenden eller slog varandra. (Endast 5-6 barn på hela vårdhemmet fick gå i det man kallade särskola. Hon som jobbade där var förskollärare och undervisningen bestod mest av olika klipp och pyssel, samt tecknande.)
En personal passade alltså ett 20 tal barn i lekrummet! Sen var det en personal till varje rum under dagtid. Det betydde att man måste jobba snabbt och rationellt när det gällde exempelvis matningen.
De barn som skulle tvångsmatas fick man ta först. Tvångsmatning gick till så att man man klämde hårt på käkmuskeln vid käkleden. Då måste barnet öppna munnen. Sen slängde man in en rejäl portion mat i munnen med sked, alltid med sked, stängde munnen genom att trycka upp underkäken och masserade på strupen! Då måste barnet svälja! Allt måste göras snabbt för att hinna mata övriga.
Detta var vidrigt! Och för att det skulle fungera så blandades maten på tallriken. Jag minns särskilt pytt i pannan. Den serverades i djup tallrik till de barn som skulle tvångsmatas. På det hälldes den kalla mjölken. Ovanpå lades limpsmörgås med ost på och den delades i mindre bitar med skeden. Jag kan än se lökringarna och fettpärlorna flyta omkring i den kalla mjölken!
På natten skulle en personal alltså ha hand om en hel våning med minst ett 20-tal barn, kanske fler, jag minns inte exakt, men många var det. Då fick inga barn vara störande. De som förväntades inte vilja ligga stilla frivilligt lades då i spännbälte. Ett spännbälte var som en jacka i tjock kanvas, men ärmarna hade inga öppningar utan slutade i långa bälten. Barnen lades då på rygg i sängen med den här jackan på, armarna korsades över bröstet och bältena knöts runt sängen på undersidan.
Detta är ett kapitel i svensk vårdhistoria som vi talar tyst om idag. Vi gör hellre rubriker om andra länders omhändertagande av handikappade barn exempelvis Rumänien.
Jag stod inte ut här längre än en dryg månad. Jag borde ha gjort 4 månaders praktik men kunde inte vänja mig vid att behandla människor som själlösa ting. Jag kände hela tiden med de stackars barnen och då gick det inte att vara kvar. Det var helt omänskligt att behandla barn så här. Värst var naturligtvis bristen på kärlek, närhet och kontakt. De flesta barn fick aldrig några klappar eller kramar. De blev bara hanterade; påklädda, avklädda, matade, transporterade. Även om personalen skulle ha velat så fanns det inte tid till det när man hade så många barn att sköta om.
Man hade ju städning av lokalerna att ta hand om enligt ett komplicerat schema och barnens kläder skulle tvättas och strykas. Sen skulle man lösa av varandra på rast.
Tack o lov att de handikappade barnen får växa upp i sina familjer idag och att familjerna får stöd för att ta hand om dem.
Barn i spännbälte!! Sveriges mörka vårdhistoria! 1
Läser i kvällstidningen någon som funderar över vad som är normalt idag och sedan om 100 år kommer att betraktas som grymt och omänskligt i vår historia. H*n tar som exempel kanske detta med att vi låter människor vara uteliggare.
Jag minns i alla fall något vi kollektivt borde skämmas över i vårt lands historia; stiuationen för utvecklingsstörda barn i mitten på 1900-talet. Jag jobbade under en dryg månad på ett hem för utvecklingsstörda barn i slutet på 1960-talet. Det skulle ha varit 4 månaders praktik som jag måste göra för att kunna söka en utbildning, men jag stod inte ut. Jag tyckte det var vidrigt från första stund och var på väg att vända direkt, men försökte sansa mig och tänka efter; alla andra som jobbade här såg ju glada och nöjda ut och de sa alla att det går över, man vänjer sig.
Men jag vande mig inte. Jag har nu efteråt förstått att för mig var de här barnen hela tiden barn och människor, jag orkade aldrig "förtingliga" dem - göra dem till själlösa okännande varelser. Min empati fungerade hela tiden, gick inte att stänga av och då gick det inte att stå ut.
Så här var det;
På den tiden uppmanades alla som födde utvecklingsstörda barn att genast på BB lämna dem i från sig till en institution och istället skaffa sig ett nytt och friskt barn. Och orsaken som man uppgav till föräldrarna och som man tryckte starkt på var ATT BARNET SKULLE FÅ DET BÄTTRE PÅ ETT VÅRDHEM ÄN HEMMA HOS FAMILJEN! Och jag är övertygad om att man verkligen trodde på det man sa; läkare, sköterskor, kurator osv. Jag tror inte alls att det handlade om innebonde ondska hos dessa människor. De upplevde sig verka i det godas tjänst.
Inför denna massiva övertalning så lämnade de allra flesta ifrån sig sitt nyfödda barn och försökte ofta glömma. Under de sommarveckor jag jobbade på K-hemmet så var det endast 3-4 barn av c:a 50-60 som fick komma hem några dagar eller som fick besök. Denna övertalning av nyförlösta mammor pågick fram till 1970-talet.
forts. följer
Jag minns i alla fall något vi kollektivt borde skämmas över i vårt lands historia; stiuationen för utvecklingsstörda barn i mitten på 1900-talet. Jag jobbade under en dryg månad på ett hem för utvecklingsstörda barn i slutet på 1960-talet. Det skulle ha varit 4 månaders praktik som jag måste göra för att kunna söka en utbildning, men jag stod inte ut. Jag tyckte det var vidrigt från första stund och var på väg att vända direkt, men försökte sansa mig och tänka efter; alla andra som jobbade här såg ju glada och nöjda ut och de sa alla att det går över, man vänjer sig.
Men jag vande mig inte. Jag har nu efteråt förstått att för mig var de här barnen hela tiden barn och människor, jag orkade aldrig "förtingliga" dem - göra dem till själlösa okännande varelser. Min empati fungerade hela tiden, gick inte att stänga av och då gick det inte att stå ut.
Så här var det;
På den tiden uppmanades alla som födde utvecklingsstörda barn att genast på BB lämna dem i från sig till en institution och istället skaffa sig ett nytt och friskt barn. Och orsaken som man uppgav till föräldrarna och som man tryckte starkt på var ATT BARNET SKULLE FÅ DET BÄTTRE PÅ ETT VÅRDHEM ÄN HEMMA HOS FAMILJEN! Och jag är övertygad om att man verkligen trodde på det man sa; läkare, sköterskor, kurator osv. Jag tror inte alls att det handlade om innebonde ondska hos dessa människor. De upplevde sig verka i det godas tjänst.
Inför denna massiva övertalning så lämnade de allra flesta ifrån sig sitt nyfödda barn och försökte ofta glömma. Under de sommarveckor jag jobbade på K-hemmet så var det endast 3-4 barn av c:a 50-60 som fick komma hem några dagar eller som fick besök. Denna övertalning av nyförlösta mammor pågick fram till 1970-talet.
forts. följer
L Å Å Å Å Å Å Å Å N G T I D tar det innan ett blogginlägg syns!!
Varför tar det så lång tid innan ett blogginlägg blir synligt, timmar ibland?? Vad händer??
Här härjar jag entusiasiastiskt med folk o säger att de måste gå in på bloggen o kolla på Kirstis lampa och sen finns det ingen lampa där!
Sitter någon där och granskar allt som ska komma ut eller blir det bara trångt i systemet ibland??
Det verkar vara vissa tider på dygnet som det är så här.
Här härjar jag entusiasiastiskt med folk o säger att de måste gå in på bloggen o kolla på Kirstis lampa och sen finns det ingen lampa där!
Sitter någon där och granskar allt som ska komma ut eller blir det bara trångt i systemet ibland??
Det verkar vara vissa tider på dygnet som det är så här.
Vintermete
Vi var ute o vintermetade i det fina vintervädret idag. Fast vi fick bara en pytteliten abborre. Vi är nog inga fiskare. Vår sjö heter Östra Silen,den är långsmal som en älv nästan och ett par mil lång. Vi gick inte så långt, bara inne i viken.
Töcksfors köpcenter
Vi var i Töcksfors köpcenter idag, en helt otrolig anläggning i det lilla samhället Töcksfors nära den norska gränsen. Vi gick kilometern runt anläggningen och handlade lite av varje. Vi åt god mat till svindyra norska priser. Roland lyckades bli hejdad av en marknadsundersökare och fick nöjet att tala om att det inte finns någon skylt om köpcenter vid avfarten från Karlstadshållet. Köpcentret syns egentligen inte förrän man redan hunnit passera.
Vi såg på vägen dit, hos bilbärgaren, den utbrända personbilen från morgonens svåra trafikolycka i Töcksfors. Man blir lite andäktigt vid tanken på att människor som levde för bara 7 timmar sedan nu plötsligt är döda och kanske inte ens identifierade ännu i skrivande stund. Allt var utbränt.
LINDA BENGTZING ÄR BÄST!!
Hon är fortfarande bäst, Linda Bengtzing!! Klänningar skitsnygga och framträdandet självsäkert proffsigt och låten bra schlager, väl framförd. Det borde stå mellan henne och Alexander Bard-låten!! Den senare är en i överkant enkel schlager med samma förtjänster som "Cadillac" dvs enkel och slagkraftigt.
Men vem fixar till det hemska mellansnacket?
Sportkommentarer är enfaldiga och platta redan i sportsammanhang och blir inte bättre i melodifestival! Byt manusförfatttare!
Sportkommentarer är enfaldiga och platta redan i sportsammanhang och blir inte bättre i melodifestival! Byt manusförfatttare!
Mer minuspoäng till
-Lena PHs klänning
- Björn Kjellmans låt, visst sjunger karln falskt om jag inte är alldeles tondöv. Kan duga till en halvbra musikallåt
- Bluegrasslåten som är dålig för att vara bluegrass och bluegrass är alltid dåligt så det vill inte säga lite
Pluspoäng till
- Pudlarna som gör hyfsad nästan hårdrock, Europe-stuk
- Fredrik Lindström som pratar klockren Örebroska och alla andra dialekter. Bra idé!!
-Lena PHs klänning
- Björn Kjellmans låt, visst sjunger karln falskt om jag inte är alldeles tondöv. Kan duga till en halvbra musikallåt
- Bluegrasslåten som är dålig för att vara bluegrass och bluegrass är alltid dåligt så det vill inte säga lite
Pluspoäng till
- Pudlarna som gör hyfsad nästan hårdrock, Europe-stuk
- Fredrik Lindström som pratar klockren Örebroska och alla andra dialekter. Bra idé!!
Roligt jobb!!
Tänk att få ha ett så roligt jobb som jag har och så trevliga kollegor!!
Det är ett sånt privilegium!!
Tänk att komma varje dag och möta glada människor, människor som har positiva kommentarer eller bara ser glada ut! Vi skojar och pratar och kastar skämt i luften medan vi möts i korridorerna. För särskilt långa samtal blir det inte utan avtalad tid. Det är alltid något eller några som väntar på oss.
Det finns mycket glädje trots att förutsättningarna ofta är ganska dåliga. Vi stressar, hinner inte ha raster, göra himla långa kompakta dagar. Det är dagar som ibland innehåller svåra professionella möten med föräldrar och barn som får slita för att hålla ihop sina liv på olika sätt. Det är nog svårast, att känna den egna maktlösheten inför barns utsatthet och deras föräldrars utsatthet, för det hör nästan alltid ihop. Det är möten som berör på djupet och som finns kvar en god stund efteråt.
Men vi stöttar varandra, hjälper varandra, uppmuntrar varandra, påminner varandra om att vi tillsammans gör ett riktigt bra jobb.
Det är ett sånt privilegium!!
Tänk att komma varje dag och möta glada människor, människor som har positiva kommentarer eller bara ser glada ut! Vi skojar och pratar och kastar skämt i luften medan vi möts i korridorerna. För särskilt långa samtal blir det inte utan avtalad tid. Det är alltid något eller några som väntar på oss.
Det finns mycket glädje trots att förutsättningarna ofta är ganska dåliga. Vi stressar, hinner inte ha raster, göra himla långa kompakta dagar. Det är dagar som ibland innehåller svåra professionella möten med föräldrar och barn som får slita för att hålla ihop sina liv på olika sätt. Det är nog svårast, att känna den egna maktlösheten inför barns utsatthet och deras föräldrars utsatthet, för det hör nästan alltid ihop. Det är möten som berör på djupet och som finns kvar en god stund efteråt.
Men vi stöttar varandra, hjälper varandra, uppmuntrar varandra, påminner varandra om att vi tillsammans gör ett riktigt bra jobb.
Ta bort kommentarer
Jaha, så har jag då drabbats av det som jag antar förr eller senare drabbar alla bloggare. Att någon försöker utnyttja min blogg för att sprida lögnaktig propaganda och dumheter. Jag tillåter mig att ta bort såna kommentarer
SKROTA DEN NYA SEXBROTTSLAGEN NU!!
Vad är det för fel när en massa kloka och välavlönade jurister och politiker inte ska kunna skriva en sexbrottslag som kriminaliserar sex med barn???
Eller är det inte "lagskribenterna" det är fel på??
Är det HD som lider av gubbsjuka när man ständigt hittar på nya kryptiska skäl för undantag???
I så fall spelar det väl ingen roll hur väl lagen skrivs, gubbarna som dömer kommer ändå att slingra sig och leta upp kryphål.
Det kan aldrig vara så att att det är en ursäkt att barnet i fråga "såg ut att vara vuxen"!
Herregud, öppna ögonen, vi har 9-10 åringar som fysiskt sett är fullt utvecklade små kvinnor. Ska sex med dem också vara ursäktligt då bara för att deras kroppar har haft bråttom??? Inuti är de fortfarande barn och ska kunna få lov att vara det ett tag till.
Eller är det inte "lagskribenterna" det är fel på??
Är det HD som lider av gubbsjuka när man ständigt hittar på nya kryptiska skäl för undantag???
I så fall spelar det väl ingen roll hur väl lagen skrivs, gubbarna som dömer kommer ändå att slingra sig och leta upp kryphål.
Det kan aldrig vara så att att det är en ursäkt att barnet i fråga "såg ut att vara vuxen"!
Herregud, öppna ögonen, vi har 9-10 åringar som fysiskt sett är fullt utvecklade små kvinnor. Ska sex med dem också vara ursäktligt då bara för att deras kroppar har haft bråttom??? Inuti är de fortfarande barn och ska kunna få lov att vara det ett tag till.
300 MILJONER FÖR NAMNET "SWEDBANK"= SANSLÖST!!
Vi hör på sena nyheterna att Föreningsbanken, den gamla lantbrukarbanken, "skrämjölskassan" som man säger här, ska byta namn till Swedbank och att namnbytet ska kosta 300 miljoner!! Vi tar oss för pannan och stönar.
- Jag byter bank,!! säger gubben.
Vad är det för tid vi lever i??? Våra strävsamma och sparsamma bonde-förfäder skulle bara veta hur vi förvaltar deras arv!! Antagligen snurrar de vildsint runt i sina gravar.
- Jag byter bank,!! säger gubben.
Vad är det för tid vi lever i??? Våra strävsamma och sparsamma bonde-förfäder skulle bara veta hur vi förvaltar deras arv!! Antagligen snurrar de vildsint runt i sina gravar.
TYSKLAND i svårigheter.
Vi har fiskegäster på Brogärdet, ett tyskt par från trakterna av Stuttgart. Det är genuina vildmarksvänner som varit 14 gånger i Kanadas otillgängligare delar på äventyrligheter. De är vana vid både snö och kyla och uppskattar det väder vi har just nu, 20-25 grader kallt och massor av snö. De vintermetar och har fått rejäl solbränna av dagarna ute på isen.
De har gett ett sympatiskt intryck så vi bjöd hem dem i går kväll på lite kvällsmat; Janssons frestelse, korv o köttbullar, hembakad kaka (Rolands mammas) och en efterrätt med de stekta fikonen (äntligen!! ). Enkel mat som vi av erfarenhet vet att tyskar brukar uppskatta och det gjorde de.
Det är roligt att träffa människor med helt andra erfarenheter än våra egna. De berättar om arbetslösheten i Tyskland och om uppgivenheten i landet. Hur man ser mörkt på framtiden och att det aldrig tycks bli bättre. Hur människor i gemen ger återföreningen med öst en stor del av skulden och ångrar den. Det var så dyrt att bygga upp infrastruktur och samhällsfunktioner där. Nu har öst modernare system än västdelen när det gäller exempelvis telefonnät, el och en del annat. Och det väcker naturligtvis ont blod också.
Man pratar om politikernas oförmåga att hindra att jobben strömmar ut ur landet till låglöneländer och att det inte växer fram nya. De som är äldre än 40 har svårt att få nya jobb om de mister sitt gamla, vilket frun här hade gjort. Men hon hade turen att få ett nytt.
Vi pratar om att de öppna gränserna också släpper in organiserad brottslighet från öst; Litauen, Ryssland exempelvis. Både hos dem och hos oss har det gått så långt att vi alla börjar blir skeptiska så fort vi ser en bil med Lt -landsskylt och hör namnet Kaunas. Vi är eniga om att det är hemskt att det har blivit så för det är naturligtvis en liten grupp människor i de här länderna som står för det kriminella, fast det är dem vi träffar på och inte de andra. Vi försöker värja oss från våra egna fördomar.
De drar paralleller till Kanada och synen på indianer där. Indianerna lever delvis i reservat, många i djup misär med svåra alkoholmissbruk, hög kriminalitet och i samhällsstrukturer som har havererat helt. Deras försörjning är en check från staten. Kanadensarna vill inte se dem.
De berättar också om att det finns möjlighet att invandra till Kanada. Man kan köpa en plats i landet för sin familij. Det kostar 1 miljon Euro, alltså nästan 10 miljoner kronor! De hade en period varit intresserade av att köpa ett hus där för att kunna vara där delar av året men gett upp projektet eftersom det var så långt o dyrt att resa dit. Nu siktade de på något närmare; Sverige, Norge eller nåt.
De berättar också om att tyskar ofta har en speciellt positiv bild av SVerige o svenskar och att de får den genom Astrid Lindgren. Alla tyska barn frossar i hennes böcker och där är bilden av Sverige. De läser också en hel del annat svenskt; Selma Lagerlöf, Håkan Nesser, Wallanderböcker. Det trodde vi inte, ett land som Tyskland har så många egna bra författare. Vi pratade om böcker och om deras favorit för tillfället ; Paasilinna! Som jag nyss köpt!
'Det här är trevliga möten med nya människor o vi tar ibland tillfället i akt eftersom vi ofta har gäster i våra två fiskestugor, Brogärdet och Tjärnshaget.
Jag drack ett glas rödvin till maten, verkligen bara ett, och straffas nu med att vakna klockan 3 på natten och får fördriva vakentiden med att skriva ett delvis meningslöst blogginlägg, en helt ointressant inblick i vårt vardagsliv - ett opretantiöst dagboksblad....................
De har gett ett sympatiskt intryck så vi bjöd hem dem i går kväll på lite kvällsmat; Janssons frestelse, korv o köttbullar, hembakad kaka (Rolands mammas) och en efterrätt med de stekta fikonen (äntligen!! ). Enkel mat som vi av erfarenhet vet att tyskar brukar uppskatta och det gjorde de.
Det är roligt att träffa människor med helt andra erfarenheter än våra egna. De berättar om arbetslösheten i Tyskland och om uppgivenheten i landet. Hur man ser mörkt på framtiden och att det aldrig tycks bli bättre. Hur människor i gemen ger återföreningen med öst en stor del av skulden och ångrar den. Det var så dyrt att bygga upp infrastruktur och samhällsfunktioner där. Nu har öst modernare system än västdelen när det gäller exempelvis telefonnät, el och en del annat. Och det väcker naturligtvis ont blod också.
Man pratar om politikernas oförmåga att hindra att jobben strömmar ut ur landet till låglöneländer och att det inte växer fram nya. De som är äldre än 40 har svårt att få nya jobb om de mister sitt gamla, vilket frun här hade gjort. Men hon hade turen att få ett nytt.
Vi pratar om att de öppna gränserna också släpper in organiserad brottslighet från öst; Litauen, Ryssland exempelvis. Både hos dem och hos oss har det gått så långt att vi alla börjar blir skeptiska så fort vi ser en bil med Lt -landsskylt och hör namnet Kaunas. Vi är eniga om att det är hemskt att det har blivit så för det är naturligtvis en liten grupp människor i de här länderna som står för det kriminella, fast det är dem vi träffar på och inte de andra. Vi försöker värja oss från våra egna fördomar.
De drar paralleller till Kanada och synen på indianer där. Indianerna lever delvis i reservat, många i djup misär med svåra alkoholmissbruk, hög kriminalitet och i samhällsstrukturer som har havererat helt. Deras försörjning är en check från staten. Kanadensarna vill inte se dem.
De berättar också om att det finns möjlighet att invandra till Kanada. Man kan köpa en plats i landet för sin familij. Det kostar 1 miljon Euro, alltså nästan 10 miljoner kronor! De hade en period varit intresserade av att köpa ett hus där för att kunna vara där delar av året men gett upp projektet eftersom det var så långt o dyrt att resa dit. Nu siktade de på något närmare; Sverige, Norge eller nåt.
De berättar också om att tyskar ofta har en speciellt positiv bild av SVerige o svenskar och att de får den genom Astrid Lindgren. Alla tyska barn frossar i hennes böcker och där är bilden av Sverige. De läser också en hel del annat svenskt; Selma Lagerlöf, Håkan Nesser, Wallanderböcker. Det trodde vi inte, ett land som Tyskland har så många egna bra författare. Vi pratade om böcker och om deras favorit för tillfället ; Paasilinna! Som jag nyss köpt!
'Det här är trevliga möten med nya människor o vi tar ibland tillfället i akt eftersom vi ofta har gäster i våra två fiskestugor, Brogärdet och Tjärnshaget.
Jag drack ett glas rödvin till maten, verkligen bara ett, och straffas nu med att vakna klockan 3 på natten och får fördriva vakentiden med att skriva ett delvis meningslöst blogginlägg, en helt ointressant inblick i vårt vardagsliv - ett opretantiöst dagboksblad....................
ENDAGSSEMESTER I VÄRMLAND nr 4 "Fredens" lövbiff + Guterudbesök
Det är något speciellt med restaurang Fredens lövbiff. Den har varit likadan i minst 30 år och det har nog inredningen på restaurangen också varit. Bemötandet är också alltid väldigt trevligt. Vi hann alltså klämma ner en biff på Värmlandssemestern igår.
Sen tog vi en tur till köpcentret Bergvik. Jag brukar sällan handla mycket, men nu shoppade jag loss ordentligt. Det var rea på vinterskodon. Jag köpte inte mindre än två par stövlar och ett par kängor. De var verkligen prisvärda. Läderstövlar har jag inte köpt på flera år och de gamla kängorna jag har är spruckna i ovanlädret!
Dagen avslutades med att vi på hemvägen tittad in till Olle o Tina Jacobsson i Långserud och pratade bort en stund. Olle är en av tre driftiga bröder som brukar föräldragården Guterud. De arrenderar jordbruket här hemma på Liane. Jag är en stor beundrare av deras skicklighet som företagare. En bonde som klarar sig idag måste vara bra på jordbruk, kor, maskiner, skog, ekonomi och dessutom ha en rejäl portion is i magen inför alla plötsliga omkastningar i jordbrukspolitiken från EU o regeringen.
Just nu har de med hjälp av egenproducerat foder i ett visst system, lyckats så bra med sin mjölkproduktion att tanken svämmar över.
- Kärt besvär, som Olle utryckte det
Vi kikade också på den värmeanläggning som Olle o Tina installerat i sitt hus. De har en pelletsbrännare som går att elda havrre i om man vill. Vi funderar på att sätta in en sån i sommar, åtminstone i Rolands föräldrahem.
Det blev en rundtur i det vackra gamla huset som de bor i. Rummet på övervåningen är suveränt fint med breda hyvlade plankor i taket och en öppen spis. Jag faller alltid i trans över vackra hus och glömde forstås bort att ta kort.
Vi har haft en jättefin "semesterdag" i Värmland. För oss som börjar bli så hemkära så är det precis lagom resa. Vi spelade hela tiden i bilen 50-60 talsrock som man blir glad av. Det lät som i en gammal raggarbil 1963 eller så!! Vi skrattade åt låten "Cadillac" och upptäckte att texten faktiskt bara är en enda rad som upprepas hela tiden. Ändå har den blivit en kultlåt.
Märker nu att jag nog varit lite tagen av eländet med ny organisation på jobbet ett tag. Det har legat som en blöt filt över själen i ett par månader. Skönt att det är över nu o att beslut är fattat även om det är jättedåligt. Jag är verkligen så där glad som jag brukar vara nu igen. Jag kommer ju i alla fall alltid att älska mitt jobb och mina ungar. Jag kommer i alla fall alltid att tycka om att gå dit på morgonen.
Och jag gillar verkligen att göra såna här semesterturer. Jag behöver inte åka långt bort och länge till exotiska platser. Lika bra att erkänna det.
ENDAGSSEMESTER I VÄRMLAND nr2, Hinsehäxan
På bokhandeln i Sunne införsskaffade jag Belinda Olssons gravidchock-bok (alla pratar om den) och Paasilinnas "Världens bästa by" (en kollega pratar ivrigt o varmt för Paasilinna som jag aldrig läst förut, så nu får det bli!). Dessutom kunde jag inte låta bli att köpa "Hinsehäxan".
Hinseberg är ju kvinnofängelset i Örebro. Jag har träffat några "Hinsehäxor" trots att jag knappast umgåtts i kriminella kretsar någonsin i mitt liv. När internerna från Hinseberg skulle åka hem på permis, eller för gott, eller för all del också när de avvikit från anstalten så skedde det oftast med tåg. Första anhalten och tågbytet blev ofta Hallsberg. Förr åtminstone kunder det bli en del väntan på nästa tåg och då var det nära till hands att gå tvärs över gatan till Wienerkonditoriet för att ta en fika.
Wienerkonditoriet var mitt "stamfik" (jag har alltid gillat kondtorier, både för allt smarrigt som man kan äta där, för att sitta och prata eller sitta ensam med ett skrivblock eller en tidning, eller bara för att titta på folk och tänka). Ibland var de här damerna lite pratsjuka och slog sig ner om man satt där ensam. Jag kommer ihåg något av dem:
Ofta mörka hesa röster efter år av alkoholmissbruk
Grov rödaktig hud
Billig hårfärgning
Storrökare
Nervöst pladdrande
Men aldrig någonsin pratades det om djupa väsentliga saker utan bara om väder och vind och senaste på kändisfronten, populärmusik och så.
Åter till semestern i Sunne: Vi gick och tittade på utställningen på "Slottet" Det var lite av varje och jag köpte en akvarell som heter "Vinterljus" Jag gillar den verkligen, men förstår inte hur jag ska få hem den när utställningen är slut. Igår var vernissage så jag kunde inte ta den med hem, vilket man ibland kan få göra om utställningar snart är slut.
Hinseberg är ju kvinnofängelset i Örebro. Jag har träffat några "Hinsehäxor" trots att jag knappast umgåtts i kriminella kretsar någonsin i mitt liv. När internerna från Hinseberg skulle åka hem på permis, eller för gott, eller för all del också när de avvikit från anstalten så skedde det oftast med tåg. Första anhalten och tågbytet blev ofta Hallsberg. Förr åtminstone kunder det bli en del väntan på nästa tåg och då var det nära till hands att gå tvärs över gatan till Wienerkonditoriet för att ta en fika.
Wienerkonditoriet var mitt "stamfik" (jag har alltid gillat kondtorier, både för allt smarrigt som man kan äta där, för att sitta och prata eller sitta ensam med ett skrivblock eller en tidning, eller bara för att titta på folk och tänka). Ibland var de här damerna lite pratsjuka och slog sig ner om man satt där ensam. Jag kommer ihåg något av dem:
Ofta mörka hesa röster efter år av alkoholmissbruk
Grov rödaktig hud
Billig hårfärgning
Storrökare
Nervöst pladdrande
Men aldrig någonsin pratades det om djupa väsentliga saker utan bara om väder och vind och senaste på kändisfronten, populärmusik och så.
Åter till semestern i Sunne: Vi gick och tittade på utställningen på "Slottet" Det var lite av varje och jag köpte en akvarell som heter "Vinterljus" Jag gillar den verkligen, men förstår inte hur jag ska få hem den när utställningen är slut. Igår var vernissage så jag kunde inte ta den med hem, vilket man ibland kan få göra om utställningar snart är slut.
ENDAGSSEMESTER I VÄRMLAND!! nr 1
Det blev liksom en semesterdag igår. Vi åkte mot Sunne o villamässan där. Och så blev det men lite vims på vägen;
Först hade vi tänkt gå in på Esters kafé efter E18 så Roland skulle få sitt förmiddagsfika och jag skulle få titta på bildutställning som de brukar ha. Men det hade inte öppnat när vi kom dit. Sen tog vi Karlstad. Jag gick in på Hemköp och fick tag på konserverade fikon. Köpte 10 burkar så nu har jag ett förråd.
Därefter åkte vi till Konstagalleriet för att se en utställning, men det hade inte öppnat, inte heller Värmlands museum. Roland letade efter ett öppet kafé men hittade inget. Nu började koffeinabstinensen kännas av, klockan var bortemot 11.
Alltså lämnade vi Karlstad och åkte mot Sunne.
Först åkte vi in till stan och letade kafé. Två som vi hittade var stängda och det tredje var helt fullt och med kö!! Roland flydde ut med något vilt i blicken. Jag uppdaterade mitt läsande på Sunnes bokhandel. Det var länge sedan. Jag har ju den senaste tiden varit en bloggskrivare istället för en bokläsare, alltså en aktiv språkhanterare istället för en passiv om man vill försöka uttrycka det lite positivt.
Först hade vi tänkt gå in på Esters kafé efter E18 så Roland skulle få sitt förmiddagsfika och jag skulle få titta på bildutställning som de brukar ha. Men det hade inte öppnat när vi kom dit. Sen tog vi Karlstad. Jag gick in på Hemköp och fick tag på konserverade fikon. Köpte 10 burkar så nu har jag ett förråd.
Därefter åkte vi till Konstagalleriet för att se en utställning, men det hade inte öppnat, inte heller Värmlands museum. Roland letade efter ett öppet kafé men hittade inget. Nu började koffeinabstinensen kännas av, klockan var bortemot 11.
Alltså lämnade vi Karlstad och åkte mot Sunne.
Först åkte vi in till stan och letade kafé. Två som vi hittade var stängda och det tredje var helt fullt och med kö!! Roland flydde ut med något vilt i blicken. Jag uppdaterade mitt läsande på Sunnes bokhandel. Det var länge sedan. Jag har ju den senaste tiden varit en bloggskrivare istället för en bokläsare, alltså en aktiv språkhanterare istället för en passiv om man vill försöka uttrycka det lite positivt.