Inga Magnusson

Det går fort framåt för högerextremistiska partier hos oss och i Tyskland. Vi tror att det är unga män med kedjor, rakade skallar och tatueringar. Så länge den fördomen består är vi hjälplösa offer för spridningen av deras ideologi. Nej det är män o kvinnor, unga och gamla och de ser numera väldigt prydliga ut.

Jag läser i "Frankfurter Rundschau"21 sept 06 hur man
i Tyskland förtvivlat kämpar mot den växande nazismen. Den nya nazismen har sin grogrund framför allt i arbetslöshetens nordöstra Tyskland. I samhällen som Postlow, Neuenkirchen, Blesewitz har nazistpartiet NPD runt 30 procent av väljarna på sin sida.   Och det är inte arga, unga, skinnskallar  det handlar om här utan om de äldre som blivit kvar när de unga flyttat till jobb i andra delar av landet.  Det är alltså bland äldre, vanliga,  besvikna medborgare som nazisterna i Tyskland har stora anhängargrupper.  Och det är också här som partiet sätter in sina rekryteringsinsatser med socialt hjälparbete. Så gör man också  bland de unga. 

Nazisterna  tar plats i alltfler delstatsparlament: Exempelvis i Mecklenburg-Vorpommern med 7,3 %, i Sachsen med 9,2 %.  Det låter inte som stora siffror, men det är den snabba ökningen man är bekymrad över och att partiet får vågmästarroll.  Man undersöker och diskuterar i högsta rättsliga instans i Tyskland om det är möjligt att förbjuda partier med nazistiska sympatier, men man når ingen enighet i frågan. Några anser att det är rättsligt möjligt men andra inte.

Kanske är det dags att man på allvar undersöker vad människor är besvikna på hos de "vanliga" partierna; ligger det politikerförakt i botten? Har de styrande misslyckats med att förmedla tron på de goda avsikterna?  Har man nonchalerat missnöje bland "vanligt folk" i frågor som berör deras vardag och livskvalitet?  

Vi hade tyska goda vänner här igår kväll på lite mat. De uppskattar Janssons frestelse, omelett med svampstuvning, korv o köttbullar. Vi pratade förstås om valet. Vi berättade att det svenska nazistpartiet nu är berättigat till partistöd och får 45 miljoner för att bygga upp sin partiapparat. Det fick 3 % av rösterna och mycket mer i vissa kommuner.  Sympatisörerna finns mest i södra Sverige.

I Tyskland är nazistpartiet stort idag berättar våra gäster. De har upp emot en tredjedel av rösterna i en del delstater. Det man vänder sig emot är främst invandrarpolitiken. Man arbetar idag mycket städat. Partiets företrädare har medvetet en prydlig image med snygga kläder.  Man har socialt hjälparbete bland ungdomar och arbetslösa tyskar och det är främst i de grupperna man rekryterar anhängare.  Det ska bli intressant att se om man använder sig av samma taktik i Sverige.

I media hänvisas till att man "på bloggen" haft synpunkter på valet. Det verkar som att man måste det, även om jag förmodar att det hänvisas till proffstyckare på bloggen, eller att man passar på att ge röst åt egna åsikter som journalist. En journalist får ju inte tycka något eget bara referera vad andra sagt. Genom att ge sig in på bloggen kan alltså nästan vilken åsikt som helst letas upp, även den egna, här finns så mycket.

I sakfrågorna är det mainstream som gäller i Sverige; alla partierna trängs i en slags mittfåra som varken är höger eller vänster eller möjligtvis båda delarna. Det är där de stora väljagrupperna finns och det är där man fiskar röster och man gör det verkligen med bottentrål för att få med så många som möjligt.

För att profilera sig i den här breda strömmen med små skillnader i sakfrågor, gäller det för partierna att fokusera på sina förgrundsfigurer som personer. Det handlar mer om hur budskapet framförs och av vem, än vad budskapet i sig innehåller.   Fajten mellan partiledarna har varit hårt men tvekslöst gick Göran P som förlorare ur den striden. Den interna kritiken för herrgårdsbygget och den något luggslitna sluggertaktiken attt mest klaga på andra, inte måla upp ljusa fina bilder av den egna politiken, funkade inte inför väljarna.

GP såg trött ut på slutet, kanske har han ont också. Sonen som såg TV 4 debatten live sa att han var uppe och gick i reklaminslagen.   Bredvid honom såg Fredrik Reinfeldt ut som ett under av trygg landsfaderlighet med en ljus framtidstro och Maud som ett moderligt energiknippe.  På något sätt kändes det som om GP gav upp alltsammans någonstans i den vevan då Anna Lindh dog (hennes död var nog personligen svår för honom) och då han förlorade Euroomröstningen (o därmed förlorade möjligheten till en EU karriär).  Efter de händelserna har GP sett mest sammanbiten och lite förbittrad ut.  Glädjen över det politiska arbetet i sig, verkar bortblåst. Det är  alltmer sällan vi fått se den där varma glimten i ögonen. Valresultatet hade blivit ett helt annat med personer som Wallström / Bodström vid fronten. (och kanske någon med mer erfarenhet i trossen!) 

Sen vann alliansen på just alliansen, konkret och mediasmart uppstartad i den där badtunnan.  Man gjorde därefter målmedvetet och tålmodigt upp, i fråga efter fråga. Efter varje uppgörelse lyckades samtliga inblandade att se ut som vinnare och de blev allt mer skämtsamma i umgänget med varandra. De lyckades förmedla bilden av ett starkt sammanhållet gäng som gillar varandra och som just därför skulle komma att lösa eventuella problem tillsammans.  Smart image!! De målade gemensamt upp en ljus bild av framtiden istället för att ägna sig åt svartmålning och det gillar människor att höra; att det blir bra.    De ägnade sig åt det som regerande partier brukar ägna sig åt faktiskt.  Alliansen hade löst sina stora meningsskiljaktligheter redan före valet, medan väljarna hade en känsla av att GP hade den biten kvar till efter valet. Därmed var det ganska osäkert vilken politik som eg. skulle komma att råda.  Riktigt illa blev det när han på slutet började flörta med de borgliga partierna för att ev. skrämma bort mp o v från kraven på ministerposter. 

Nästan patetiskt blev det när (s) någon månad före valet fjäskade för jägare / landsbygdsbefolkning och antog ett nytt program för rovdjurspolitiken, som alla visste inte skulle bli realiserat så länge man söker stöd hos (mp).  Rovdjursfrågorna var för (s) enbart förhandlingsgodbitar. De var gratis att offra till (mp) mot stöd i klingande mynt i andra frågor (alltså av någon märklig anledning hamnade de alltid på finansdepartementet) . För de människor som är berörda av haveriet i rovdjurspolitiken så var rovdjursprogrammet bara ett spel för gallerierna och lätt att genomskåda.  

Nu har vi alltså fått en ny regering och jag tror kanske inte att det blir någon revolutionerande skillnad i sak, men det blir nya personer i alla fall. Det finns två förhoppningar som jag när ändå; att man ska ge oss en skolpolitik som bygger på en mer realistisk grund, alltså på hur det verkligen är i skolan, inte på visioner i det blå. Och jag hoppas på en ny rovdjurspolitik som gör det möjligt för oss här på Lihaget att bo kvar. För den dag vi inte kan gå i skogen och släppa våra hundar på jakt då får vi flytta härifrån. Våra hundar är familjemedlemmar, inte potentiell rovdjursföda. Jag vet att man i norra Sverige idag till en del lever på att föda upp ren till rovdjuren. Den statliga rovdjursersättningen utgör en väsentlig del av samernas inkomster. Men det tänkesättet kan jag aldrig anamma när det gäller våra hundar eller andra tamdjur.