Inga Magnusson

Fredrik Reinfeldt  i Sunne tillsammans med en partikollega  i  Värmland. Vi hörde honom valtala i Sunne.

Det måste vara jobbigt att gång på  gång göra samma framträdanden så som politiker gör i en valrörelse.

De talar oftast inför en liten luggsliten publik av redan övertygade. Huvudsyftet är egentligen att förse de redan troende med argument så att de kan gå ut och överyga de ännu inte frälsta på sina jobb och i sin bekantskapskrets.  Valrörelsen är på många sätt ett pedagogiskt projekt; partiledaren ska undervisa sina anhängare om hur de i sin tur ska övertyga andra. En slags tvåstegsraket!

För på de trista valmötena kommer inga andra än de som är mer eller mindre beordrade av lokala företrädare, åtminstone är det så här i  Sverige där det sällan bjuds underhållning eller mat eller annat som kan locka en allmänhet.  Enbart politik lockar inte. Beror detta på att människor struntar i hur det blir med deras skatter, barnbidrag o pensioner?  Eller är människor desillusionerade? Har för lite av det som lovas i valrörelserna blivit praktisk politik? Är vi nöjda med att se valprogrammen på TV? ("Vi" ska jag väl inte säga för jag undviker dem sorgfälligt!) Är partiernas budskap för lika? Samlas alla i den berömda mittfåran för att fånga in många väljare hellre än att profilera sig ordentligt? Om alla har i stort sett samma budskap att komma med hänger ju allt på personerna som kommer med budskapet. Vem är mest förtroendeingivande? Vem tycker vi mest om?

Jag trodde förr att valmöten var till för att överyga de tveksamma, men det är de inte, de är till för att undervisa partiets gräsrötter. Det är gräsrötterna  som gör själva slutjobbet.

I TV blir det på ett annat sätt tror jag. Där når partiledarna också ett antal människor som söker svar på sina frågor o som ännu inte vet vad de ska rösta på.