Inga Magnusson

Vi gick en promenad med hundarna ner till sjön och mötte i båthamnen den här unge mannen som med trollling dragit upp en fin öring  ur vattnet under dagen. Han hade fått fler men de var för små så dem hade han släppt tillbaka. Han hade också fått ett par gäddor. Öring är en fiskart som är inhemsk i sjön. Den har alltid funnits där och förökar sig i sjön / älven. Det finns också gullspångslax och röding men de är utplanterade. Sen förstås en massa gädda och abborre. 

Vi for en runda över  Signebyn, Gyltenäs, Harnäs, Lisslerud,  Mölntegen, Karlsfors, Bryngelsbyn, Korsbyn, Elgtån, Spriklerud och så hem till Liane.  Här är en av de fyra älgarna vi såg, en liten tjur som har nåt vajsing på öronen. Det ena örat har någon skada, det  hänger ner utan styrsel och det andra har fått  hack i kanten.

 

Det är gott om bäver i vår sjö Östra Silen och här är en av dem. För bävrarna har vintern varit sen. De brukar etablera matställen typ för någon vecka sedan, men åt då  fortfarande av sitt vinterförråd. De sticker in kvistar och grenar i sand- och jordbankar för att ha och mumsa på under vintern. Det är en orsak till deras ivriga dammbyggande. Vi har flera bäverhyddor som vi ser ofta. De ligger gärna i samband med att vattendrag går ut i sjön. Ingångarna är förstås under vatten.  Det är inte många som är intresserade av att jaga bäver här så stammen hålls inte under strikt  kontroll, blir ibland fler än vi egentligen vill ha. Problemen är deras trädfällande och dammbyggande. Busiga alltså men tveklöst söta! 

 

 

Det är en jätteflock tranor som mumsar på resterna av ärtorna. När de drar igång sitt trumpetande kl 04.00 på morgonen och håller på till 07.00 då drömmer man mardrömmar om att man går ut och stryper dem allesammans, en efter en! ;-((  Fast jag minns att när jag var barn så var tranorna sällsynta. Ingen aning om varför vi plötsligt har så många.

 

J

Jag går förbi dem varje dag, de här blommorna som är lysande lila. De är de enda som har lite färg och blir en skarp kontrast till omgivningen som bara är grå och brun.  Jag är inte säker men tror att den heter tibast, blommar på bar kvist innan bladen kommit. 

Igår såg jag för första gången de två tornfalkarna tillsammans vid Oskars duvslag, den gamla häckningsplatsen.  De satt på ladugårdstaket strax ovanför duvslaget båda två och jag lyckades fånga dem på bild precis innan en av dem flög iväg för att ta några rundor i luften ovanför oss.  Vi håller tummarna att de ska häcka här igen så som de gjort i flera år nu.  Bilderna nedan är tagna igår fredag.

 

 Dom dök upp här igår igen för en snabbvisit vid stödmatningen! De har inte varit här på flera dagar. De verkar ha mycket annat att äta runt om. Står länge i hygget och mumsar på olika örter.  Bocken har fått stora horn nu, det blir en rejäl rosenkrans när basthuden är borta. . Trodde  att han börjat feja för det har vi sett  har startat upp. Men så är det inte. Han bet sig och krafsade ivrigt i pälsen. Det  lossnade i hårtussar som  ramlade av då. Rådjuren  fäller den gråaktiga tjocka vinterpälsen för brunare sommarhår. Självklart kommer både fästingar och andra insekter nu också. De kliar säkert. 

 

... har skuttat och klättrat runt omkring vårt hus idag måndag! Men ibland liksom fryser han i en ställning, som här, och sitter helt stilla i flera minuter, rör inte en fena. Vi kollade på honom när han satt på altanräcket här och funderade på om han kanske hade magknip. Vi tänkte att det var därför han satt så stilla. Han hade nämligen tagit av de sista  talgbollarna vid fågelstugan och mumsat i sig.  De är ju inte tänkta för honom men kanske funkar bra ändå. Ser på bilden förresten att syrénknopparna är på väg att svälla och bli gröna. Det blir vår i år också.

 

Idag har det regnat en hel del, inte fel alls om nu naturen ska vakna till liv.

Det är en hackspett som förser sig av den sista maten vid fågelstugan. Borde vara en hona eftersom det inte finns någon röd nackfläck. Hon äter  med stort allvar och mycket energi. Med sin storlek har hon  auktoritet också, behöver inte fly för ilskna blåmesar.Tvärtom så är hon  till slut herre på täppan och resten av fågelskaran får äta på marken av det som fallit ner. 

 

Jag tänker direkt - Tack o lov inte en vitrygg! 

 

Vi som bor på landet vet att vitryggig hackspett finns bara några tiotal ex av i Sverige så den ska skyddas til varje pris. Det innebär att om den dyker upp så lägger sig en död hand över allt normalt liv för de människor som råkar finnas i närheten. Fast jag kan tycka att detta fanatiska skydd av vitryggen är fånigt. Arten finns i tusental i Baltikum där den har  naturligt utbredningsområde. Vi råkar ligga i utkanten av var den kan överleva  så den kommer förmodligen alltid att vara sällsynt här, eller inte finnas alls. För några år sedan så satsade staten någon halv miljon per pippi på skyddet av den, minns inte om det blev 50 eller 100 miljoner kr då. Jag tillåter mig att tycka att det vore vettigare att satsa pengar på viktiga och mer meningsfulla insatser istället; rädda humlor och bin eller nåt annat som är på blodigt allvar för att vi ska överleva. 

Den var ensam på foderplatsen igår och då är det svårt att skilja ett vuxet djur från en stor killing. Jag skulle gissa att det ändå var killingen, geten är lite större om magen, bär säkert flera foster som ska börja utvecklas här fram i maj.  Men det här rådjuret var rätt länge vid foderplatsen dock utan att ägna pelletsen i automaten någon större uppmärksamhet. Hon åt mest av örter i hygget runt om, stod länge och idisslade, säkert 20 minuter bara tugg. Tog ett tag på själva foderplatsen men lämnade den för att återgå till föda runt om.  Det känns bra att rådjuren nu kan hitta mat själva och inte är beroende av matning längre. Det stämmer nog rätt väl med att man ska mata dem tills vitsipporna blommar. ;- ))

Jag gick upp till tjärnet med Seffrin idag. Det blåste en del och då är det skönt att gå i skogen istället för ner till sjön.  Jag spanade efter djur efter  vägen, tänkte att det skulle komma någon yrvaken huggorm eller en hare eller ett rådjur eller  så.  Men icke. Däremot såg jag tre olika grodor som jag nästan trampade på. De har samma färg som vägen och syns knappt. Dessutom satt de alldeles stilla. Om jag minns rätt så är de växelvarma, dvs tar omgivningens temperatur. Det betyder att de säkert var lite stela och kalla efter en natt i + 4 grader och hade satt sig i vägen för att tina upp i solskenet. Jag satte kameran på filmning och slängde sten bredvid men de rörde sig inte ur fläcken. Så jag gav upp. Ingen vits med film på en groda som sitter still. 

 

Igår var nog sista gången vi såg bocken här på matningsstället. (Bilden här ovan är någon vecka gammal, snön är borta nu, men videon på facebook är från igår). Han var mager och skruttig första gången vi såg honom, men här mår han gott och har fått hull. 

 

Nu tror jag att vi slutar lägga ut foder och rådjuren får klara sig själva. Det finns en hel del grönt som spirar i vallarna och i skogen. Det har pågått ett tag så rådjuren har haft tid att vänja magarna vid byte av foder från renpellets till det som naturen ger.

 

Snälla  människor som lagt ut foder hela vintern har räddat många djur från att gå under av svält och kyla. I  Bryngelsbyn häromdagen så sågs ett trettiotal rådjur på en gång. Där tror jag det finns mycket gräs som börjar komma nere i gamla vallar.   

 

Tornfalkarna är snyggingar. Vi ser två här varje dag, de sitter på ladugårdstaket eller i grantopparna vid Liane- Vi hör att grannar också har tornfalkar hos sig, fast det är nog andra än våra.

 

Den första tornfalken har varit här någon vecka och nu har han fått en partner. Eller också har vi bara inte sett båda samtidigt. Vi ser dem då och då under dagarna de två tornfalkarna. Hoppas de tänker häcka här i år igen. De brukar välja Oskars duvslag på gaveln på ladugården. Men i år har de spejat mer på Lianehuset och på de höga granarna bredvid, fast de sitter allt på ladugårdstaket också ibland. Vi får se var det blir och hålla tummarna att de blir kvar. 

Han har varit här och ätit förut, men då var hornen mindre och han var magrare.  Hornen växer med hjälp av näring från basthuden som täcker dem, men här är de inte uppseendeväckande stora. Det är en fyrtaggare.  Sen när brunsttiden kommer så gnor han av den huden och den hänger i slamsor i buskar och träd. Hornen blir vassa och kan användas i fajt med andra bockar om getterna. Sen tappas de  nästa vinter och växer ut igen framåt vårkanten, samma varje år.