Inga Magnusson

Det är en hackspett som förser sig av den sista maten vid fågelstugan. Borde vara en hona eftersom det inte finns någon röd nackfläck. Hon äter  med stort allvar och mycket energi. Med sin storlek har hon  auktoritet också, behöver inte fly för ilskna blåmesar.Tvärtom så är hon  till slut herre på täppan och resten av fågelskaran får äta på marken av det som fallit ner. 

 

Jag tänker direkt - Tack o lov inte en vitrygg! 

 

Vi som bor på landet vet att vitryggig hackspett finns bara några tiotal ex av i Sverige så den ska skyddas til varje pris. Det innebär att om den dyker upp så lägger sig en död hand över allt normalt liv för de människor som råkar finnas i närheten. Fast jag kan tycka att detta fanatiska skydd av vitryggen är fånigt. Arten finns i tusental i Baltikum där den har  naturligt utbredningsområde. Vi råkar ligga i utkanten av var den kan överleva  så den kommer förmodligen alltid att vara sällsynt här, eller inte finnas alls. För några år sedan så satsade staten någon halv miljon per pippi på skyddet av den, minns inte om det blev 50 eller 100 miljoner kr då. Jag tillåter mig att tycka att det vore vettigare att satsa pengar på viktiga och mer meningsfulla insatser istället; rädda humlor och bin eller nåt annat som är på blodigt allvar för att vi ska överleva.