Carl Wilhelmson på Waldemarsudde
På Berget Fiskebäckskil CW
Det här är en fantastisk bild! Det går naturligtvis inte att göra den rättvisa här på bloggen, men i verkligheten så suverän.
Jag har naturligtvis, i likhet med flesta andra som ränner på konstvisningar, sett Carl Wilhelmsons bilder här och där. De finns ju rejält representerade i Sverige. Men jag har aldrig begripit storheten i hans konstnärskap tidigare. Nu när ett 80-tal bilder finns utställda på Waldemarsudde så är intrycket mäktigt. Detta är en av mina favvobilder; fiskegubbarna i Bohuslän. Målaren använder medvetet en teknik med ett raster av vita prickar över hela bilden för att få den att leva. Och lever gör den i verkligheten ¨på ett sätt som är märkligt. För att få den här rastereffekten målade CW på grova dukar med rätt torr färg kan jag tänka mig och lade lager på lager. På detta sätt fick han med dukens underlagsfärg i målningen, det skimrar och lyser om hans bilder. På långt håll kan de nästan uppfattas som akvarell med stor lyskraft. Just den här bilden är speciell eftersom duken inte bara är grov, utan också kypertvävd, 4-skaft. Det innebär att den har en diagonal relief istället för den vanliga tuskaftens raka. Det kan bidra till att den får ett alldeles särskilt liv. Jag tittade noga på alla bilderna på utställningen och jag tror att detta var den enda bild som målats på kypertvävd duk. Sen använde CW också exakt samma färg som underlagsfärgen till att göra en del ljusa små partier som lyfter bilden. Detta är ett målerihantverkets mästare.
Det här är alltså min favvobild i all sin enkelhet men ändå stora kraft. Den är så imponerande.
Här kommer några bilder till:
Kyrkbåten CW
Sommar i skären CW
Det här kallar jag för mig själv duttmålningar. Det heter säkert något annat på proffsspråket. Men tekniken att måla i färgduttar så här med olika färg bredvid varandra går ut på att blanda olika färger och sedan ska ögat se en enda skimrande färg, färg som lever och skiftar.
Lördagskväll tror jag den heter. Bild från CWs tid i Torsby hos syskonen Sahlström, Sahlströmsgården.
Det mesta som CW målar är människor i arbete och vila, vardagsmänniskor, fångade i ögonblicket. I stort sett alla är allvarsamma och ser tyngda ut av livet, arbetet och ibland sorg, även leda. Kläder och situationer är de som han hade runt sig under sin livstid från 1800-talet till 1928 då han dog. Han vistades på olika platser och flyttade en del, men det mesta och bästa är nog ändå från Västkusten och Fiskebäckskil. Han växte upp där och hans pappa dog när båten han jobbade på gick i kvav. Bilderna från hans tid i Spanien gillade jag inte, antingen passade färgskalan inte honom eller också var det bara jag som inte tyckte om den. Sen fanns ett par akvareller med också. Akvarell var nog inte hans grej heller, de imponerar inte alls på mig och ser inte ens välgjorda ut.
Självporträtt CW
Avslutningsvis får jag väl också erkänna att jag letade efter rasbiologiska och rasistiska förtecken bland de här bilderna. Jessica Kempe, konstrecensent på DN har ju tyckt sig se det. Hon ser det nästan överallt numera. Jag vet inte om hon jobbar på en karriär som politisk journalist istället för det kneg hon har nu. Men jag kan inte se något som hyllar någon speciell ras här, åtminstone inte den vita rasen. De människor som avbildats är knappast glorifierade på något sätt i fysisk bemärkelse. Många är krumma och böjda av arbete och åldrande. Få kan betecknas som vackra, de ler inte ens. Och de är inte avbildade i kroppställningar som direkt gör dem till hjältar eller hjältinnor eller övermänniskor. Jessica Kempe svamlar! Som vanligt!
Börjes konstblogg skriver också om utställningen och Axess om Jessica Kempe
Ja mycket allvar i dessa vackra målningar. Mina funderingar är om inte konst från förra sekelskiftet ofta är på allvarsamma människor, precis som på fotografier. Det skulle vara stil, allvar o högtidlighet när människor avbildades.
Ett mycket intressant inlägg... jag ska läsa länkarna ikväll när jag har mer tid att sitta vid datorn.
Intressant om kypertväven. Wilhelmsons konst hör nog till dem som inte riktigt kommer till son rätt i reproduktioner. Man måste helt enkelt gå i närkamp med originalen. Just vad du verkar ha gjort!
Jag håller med dig om att det bara är alldeles vanliga människor han avbildar, har inget med ras att göra. Jag skulle tro att hans bilder visar så som det såg ut då, möjligen något förfinade i klädedräkten, allt ser så nytt och fint ut.
Min mormor hade kyprade lakan, men jag visste inte att man kunde måla på dukar med samma teknik.
Inga, har du upptäckt att Jessica Kempe hänvisar till din blogg i dagens DN i denna artikel:
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/andrea-kollnitz-konstens-nationella-identitet-1.1026773
Jag gissar att det är bloggposten ovan hon syftar på.