Inga Magnusson

... diskuteras livligt just nu. Kläder är väl inte mitt stora intresse precis vilket är  lätt att se för envar i omgivningen. :-) Men jag kan  bli lite häpen över aggressionerna i debatten om klädstorlekar just nu. Man är arg på att Lindex har  en kollektion som bara sys upp i storlekarna S och M (= 36 - 42 väl?).

Varför har ingen reagerat tidigare på att de stora kedjorna har haft avdelningar med enbart stora kläder? Inte så sällan har jag vimsat in på såna avdelningar, hittat något snyggt plagg, bara för att konstatera att det inte finns i min storlek, enbart  i större storlek. Och visst kan jag ha känt irritation i just det ögonblicket.

Fast jag har samtidigt tänkt att en del plagg har skärningar och modeller som inte passar i alla storlekar, så det är egentligen helt ok. Det omvända, en avdelning för enbart ´plagg i mindre storlekar,  skapar nu ett ramaskri och krav på bojkott av Lindex från kulturtalibaner. Märkligt när fenomenet olika modeller - olika storlekar har funnits så länge.

För mig är det inte ett självklart samband mellan smal och snygg. Det finns många människor som är både stora och snygga. Det handlar i mina ögon mer om proportioner, kroppsspråk, färger, klädval, ja vad man väljer att göra med det man har fått liksom. Sen kan för många kilon säkert vara ohälsosamt men det är en annan femma. Size 0 är inte särskilt hälsosamt det heller.

Om jag ska skälla på klädkedjorna över något så är det i så fall att man envisas med att i stort sett alla plagg som säljs sedan ett par år tillbaka verkar vara  sydda för en gravid mage. (Handlar det om demokratisk storlek? Size alla?) Det är rynkat och avtaget och rätt bylsigt. Det passar inte mig, blir jättekonstigt. Ett annat dilemma för mig är att alla jeans i stort sett är stretch. De´funkar inte på mina ben, de klättrar liksom uppåt och blir till korvar runt knäna.