Mer bilder från huset med de vackra detaljerna!
Kolla dekorationerna över fönstret!
I huset finns en hel del snidade kärl.
Att se detta påminner om känslan man får när man går in i en Waldorfskola, den gör gott för själen med kvalitet, vacker färg o form.
Dotter Malin i Umeå...
...har lånat ett fantastiskt hus över helgen. Det har så fina detaljer, byggt av arkitekt och slöjdare Bengt Lidström som var bra på att restaurera kulturbyggnader och träkyrkor. Detta påminner lite om Carl Larsson o Zorn.
Såna här tak sprider ett fint ljus i rummet.
Och ute kan man alltså göra fåtöljer i snön och fika med lilla Lovis
Nysäters Hem o Antik!
Där gjorde vi ett besök också igår torsdag. Det är jättestor antikhandel och en loppis. Guldspegeln ovan är så fin. Fast jag har redan alla jag behöver, tyvärr. Den snyggaste jag har är köpt här.
Det finns så fina arrangemang, både snygga och ovanliga.
De här är lite av en specialitet för den här butiken. Så många bjuds ut till försäljning och de är vackra.
Mer kul dukningar!
Den här butiken är absolut värd ett besök, det finns så otroligt mycket grejer som jag inte visat här. Bra att kombinera besök här med äting / fika på Esters café, det är inte så långt emellan.
"Gustav i den nordiska natten" ...
.... heter den mäktiga träskulpturen som vakar över oss och huset. Han har en sträng profil och en skarp blick. Vi uppskattar honom mycket, en fin gåva från gode vännen Axel Tostrup.
Fönsterputsning blev det idag. Fast inte riktigt alla och inte så länge åt gången på utsidan. Blöta fingrar är ingen bra kombo med plus en halv grad och lite vind. Jag har sparat en del, blir fler dagar. Lovet är inte slut än.
Lars Lerin har ett eget konstmuseum i Karlstad
Det heter Sandgrund och var förr en stor dansrestaurang. Vi brukar kolla på utställningarna där när vi har lite tid på oss i Karlstad och det hade vi igår. Senast vi var där, i somras, var det kö en bra bit ut på gatan. Det var mycket folk nu också, men inte kö, utan lagom.
På museet finns ett trevligt fik med smarrigt bröd. Så här ser Lars o Junior ut där. Nu träffade vi inte dem igår, det hade varit roligt. Bilden är tagen av son Markus i samband med att de planerade första omgången av "Vänligen Lars Lerin"
Den målade bokhylleväggen är fortfarande kvar och jag gillar den. Sen finns otroligt många andra bilder som är så bra. Men jag har lagt ut så många av dem så många gånger på bloggen så jag avstår. De finns att beskåda under rubriken "Bilder o figurer". En del bilder är nya förstås, man byter ut kontinuerligt. Just nu var det en jättefin samling, inte så mycket fåglar men mycket hus och berg och båtar och fjäll och vatten, massor av det mörka ljuset som är lite av Lars signum.
Vi köpte cd n "Snigelsommar" och lyssnade på den i bilen på hemvägen. Kanonbra! Vi kommer att lyssna på den igen och igen och igen. Han beskriver livet på landet så som Roland och jag minns det när vi växte upp, detaljer skildrade med ett vackert språk. Den rekommenderas, liksom boken som hör till med alla bilderna.
Finaste hemgjorda kakelugnen!
Igår kväll värmdes vi av den finaste kakelugn jag vet. Den är gjord hantverksmässigt av ägaren. Han har själv gjort lerkaklen i formar, skröjbränt dem, glaserat och slutbränt.Sen har en kakelugnsmakare (Staffan antar jag!)gjort innanmätet förstås, det är inget för amatörer. Ugnen värmer fantastiskt med lite ved och håller värmen länge. Trevlig improviserad kväll har vi haft med efterlängtat återseende. Känns skönt att vi orkar umgås igen efter den långa influensatiden. Ikväll ska vi se Katarina -musikalen i Årjäng, på lördag har vi matgäster och på söndag kanske det blir någon kollektiv rådjursjakt, även om vädret ser dystert ut då. Vintern lyser med sin frånvaro, bara milt och slaskigt.
Son Markus o Lars Lerin
Den här bilden fick jag med hälsning på mobilen när de tillsammans planlade de första serien av "Vänligen Lars Lerin" . Tror den var tagen i samband med en utställning som Lars hade i Stockholm då. Roligt att den första serien blev så uppskattad av sin publik. Hoppas den här nya omgången som startar ikväll onsdag blir lika omtyckt. Det är svårt att inte tycka om Lars Lerin, han har en sån utstrålning och ärlighet i sin person. Sen är hans konst outstanding förstås. I somras var det kö till hans museum i Karlstad när vi åkte dit för att se utställningarna och det var en vardagsförmiddag.
Rien Poortvliet var en fantastisk konstnär!
Han dog 1995 men hans bilder finns bevarade, bl.a. i ett museum med hans namn. Han var nog mest berömd för sina tomtemålningar men hans bilder av djur är så suveräna. Vi har fått den här almanackan i flera år, även för 2017. Det är vi glada för.
Nysäters Hem och Antik ..
... var jag på igår torsdag när Roland hämtade rökt rådjurskött hos Frank. Det är fantastiskt att komma hit när allt är fint julskyltat. Tänk en antikbutik där allt är rent och dammfritt, dessutom smakfullt arrangerat. Ett besök här rekommenderas om inte för att köpa julklappar så för att uppleva allt vackert som finns att se, massor av fina juldukningar bl.a..
Barnbarnen i Umeå har besökt skulpturparken!
Umeå är en fin konststad med mycket utställningar och många utövare av både konst och musik. Det är hela Norrlands universitetstad med en genomsnittligt ung befolkning. Jag förstår att dotter trivs där.
Kolla den fina handgjorda kransen av mossa!
Dörrkransen av mossa och det röda hjärtat är helt fantastisk! Vi fick den igår av T och av A-M som gjort den. Jag trodde det bruna var snöre, men det är nederdelen av mossan, det är rötterna! Fint hantverk är det.
Hembakat fröknäcke, väldigt gott!
Mölnbackahonung från Dejetrakten. Närproducerat gillar vi.
Imorgon skriver jag om besöket på Esters café, med julmat på födelsedagen.
Barnbarn Isaks ljuslyktor.
Så fina ljuslyktor har barnbarn Isak i Umeå gjort. Kolla gärna den fina bilden på lilla Lovis på väggen bakom.
Första islyktan ....
... i år har dotter Malin i Umeå gjort. Det blir så vackert!! Jag har också en sån här islykte-form som jag köpte i Umeå vid ett besök där, måste ta fram den. Fast än är det inte tillräckligt kallt hos oss för att vattnet ska frysa så här fint. Om det är minusgrade en längre period så får man njuta av dem länge. Dotter är tjänstledig just nu och läser kurs i konst, fast islyktan har nog inte med det att göra. Konst och skapande av olika slag har i alla fall alltid varit med i hennes liv, på ett eller annat sätt.
Fotografiska museet i tre timmar!
Så suveränt att ha gott om tid, titta färdigt, äta en bit mellan varven. Fotografiska är mitt favvovattenhål i Stockholm. Och i lördags var det öppet hela dagen till fram på nattkröken. Inget jäkt.
Från restaurangen över en liten sallad, är utsikten så här fin. Jag hade tur och fick en fönsterplats med okänt men trevligt sällskap bredvid mig. Alla stolar var upptagna, så mycket folk. Solen belyste bortre sidan över vattnet. Så här startade jag på eftermiddagen lördag efter basket med Bill, lunch på Tomtebogatan och lek i Vasaparken.
Corbijn var förstås huvudnumret. En stor utställning med massor av hans bilder av gamla rockidoler, bilder som berörde. Bilderna på var varje grupp var placerade tillsammans.
Vi var en stor publik och de flesta besökarna pratade andra språk än svenska. Han är välkänd och populär. Det var lite intressant att komma från Dennis Hopper-bilderna i Karlstad till Corbijn. Hopper är stor och har gjort mycket bra i en genre som snuddar detta men Corbijn är i en klass för sig. Tror inte han har någon som slår honom. Det blev ett par varv runt hans bilder. Som vanligt en snabbare genomgång först och sedan stanna till vid de mest intressanta bilderna nästa varv.
Utställningen om hur det ser ut i Västmanland efter den stora skogsbranden är absolut sevärd. Ett helt unikt landskap har formats efter att elden tagit sitt, allt organiskt är i princip borta. Fotografen har dokumenterat andra typer av naturkatastrofer också och i en film som finns med på utställning så berättar hon själv om sina upplevelser. Den var värd att se och bilderna var suggestiva
En höstsalong bjuder på nytt och överraskande fotografi och ska så göra. Den här är tyvärr återgiven väldigt suddigt men ett roligt grepp att mångfaldiga vardagsföremål och skapa något nytt.
När jag var klar på Fotografiska efter tre timmar och väntade på taxin så var det så här vacker utsikt. Stockholm är fint och jag hade tur med vädret den här gången. Lugnt och strålande sol. Jag promenerade mycket.
Värmlands Museum Ikoner
Direkt från Sandgrund och Lars Lerin så gick jag till Värmlands museum igår tisdag. Där visades flera fotoutställningar. Så roligt! Jag gillar fotokonst. Det var en stor utsällning med kultfotografen Dennis Hoppers bilder från filmvärlden. Men den som gjorde djupast intryck var de vackra bilderna o filmen i utställningen Ikoner från Fotografiska museet i Stockholm. Temat var våra drömmar om att vara våra idoler o förebilder. Och temat fick ett särskilt djup eftersom det illustrerades av modeller med Downs syndrom.
Jag som jobbat med barn med förståndshandikapp i många år avskyr när de beskrivs som "stackars" eller görs patetiska. Men i den här utsällningen finns stolthet och självförtroende och starka individer. Jag stannade länge där o såg filmen som gjorts som komplement till utställningen. Så bra gjort. Hoppas många tar chansen att se den när tillfälle ges.
På Lars Lerins Sandgrund idag tisdag.
Så roligt att få flera timmars tid att gå runt där, kolla på bilder och reflektera. Lars är en oerhört duktig konstnär, hans bilder är skickligt gjorda som hantverk och de berör.
. Det var rätt många besökare och man hör olika dialekter, bland annat en stor grupp från Linköping o en från Örebro. Man förstår att Lars Lerin drar många besökare till Karlstad.
Förra året hade man 40.000 besökare. I år är det många fler, redan under hösten så var siffrorna 80.000 från januari. I somras så hade man kö varje dag o 2000 besökare dagligen. Det var kö vanliga dagar också.
Lars hyr gamla dansrestaurangen Sandgrund av Karlstad kommun. I avtalet ingår att han ska ställa ut även andra konstnärer som han väljer själv. Han ska också byta ut den egna utställningen varje år. Det utbytet sker lite vart efter under hela året kommer nya tavlor på plats. Så det är lönt med flera besök.
Jag passade på att köpa Kobok, De daglediga - filmen och Naturlära-boken.
Jag var ju lite imponerad av Persbrandts bilder i somras. Nu hade Lars, Nino Ramsby som gästutställare. Det var inte någon höjdare, ganska spretigt o famlande. Ett par tavlor var intressanta, men inte mer. Kanske kan det här konstnärsskapet utvecklas och få någon linje som berör. Men än så länge känns det rätt amatörmässigt, men jag vet inte hur seriöst det är och hur länge hon / han har hållit på.
Det är lite trist när jag direkt efter Sandgrund gick till Värmlands museum o fann mig i stort sett ensam. Ändå var det en en fin fotoutställning som kallas Ikon. Fina bilder och film med förståndshandikappade. Och det var inte ett enda ögonblick patetiskt, bara stolta och glada modeller. Sevärd!!
Sen uppskattar jag den fina butiken på museet. Där finns kul saker för barn. Restaurangen har kanonbra mat men jag hade svältdag på 5:2 så jag hoppade den.
Första kamerautvärderingen - fotosafari!
Det blev några kilometers fotosafari igår för att utröna lite om vad den nya kameran kan och eventuellt inte kan. Det är en Panasonic Lumix modell DMC-TZ80.
Jättenöjd med macron är jag!! Den tar med automatik helt skarpa bilder på bara ett par centimeters avstånd. Det här är alltså närbild på en höstaster, en rätt liten blomma egentligen. Kul! Det här har jag hoppats på. Alla andra tar så fina närbilder, nu kan jag också.
Zoomen är också kanon! Den här geten stod en bra bit ifrån mig, på andra sidan en rejäl åker. Jag zoomade in så mycket jag kunde på automatinställningar och bilden blev så här skarp. Trodde det skulle bli rörelseoskärpa men inte. Har inte koll på varför det går så bra, om kameran justerar på något sätt. Sånt här har jag heller aldrig kunnat fota förut. Om jag anstränger mig med inställningar lite bortom automatik så kan jag få ännu mer zoom, men det har jag inte lärt mig än.
Saltsten, också på avstånd, på andra sidan en åker, men ändå rätt skarp
Litorpet är vackert. Skärpan och färgerna i nya kameran får godkänt.
Också på rätt stort avstånd, helt godkänt. Det är ett älgpass så vitt jag begriper.
Mitt bästa inställningsläge på kameran så här långt är förstås i A, dvs intelligent automatik. Jag räknar kallt med att kameran är intelligentare än mig så jag håller mig där ett tag. Men jag konstaterar också nöjd att jag kan ställa både bländare och slutare manuellt, lite som på en systemkamera. Kul att kunna göra ibland men jag vet inte hur jag ska få till det än. Jag får träna på det. Sen finns det olika programval, typ "romantiska solnedgångar" (kanske? ;- )) men de undviker jag nog. Däremot vill jag lära mig att använda funktionen att ta 10 bilder med snabb automatik. Och panorama. Gillar att kameran snabbt är redo för att ta bilder, det går i princip på nolltid. Bra när man vill fånga ett ögonblick.
Och bäst av allt! Den är inte så tung och otymplig som jag tyckte först. Inga problem att ha den i fickan eller bära i handen. Så här långt är jag alltså nöjd med mitt köp.
Not Quite på Bruket i Fengersfors ...
... besökte vi igår söndag! En del åkte HD och en del åkte bil! ;- ) Jag ska inte fördjupa mig i vem som gjorde vad.
Smög iväg hemifrån lite sakta
Lagom krokig, men nära väg över Bengtsfors. Här vid slussen i Krokfors med sjön Västra Silen på höger sida och sjön Östra Silen på vänster sida.
Västra Silen.
Skifors
En vacker dag utan ett moln på himlen, en vacker dag. Vi brukar åka till Fengersfors någon gång varje sommar och igår hade vi chansen att komma iväg.
Not Quite är ett kollektiv (tror jag!) med ateljéer, utställningar, musik, teater, bageri, fotografi, smide och mat i de gamla brukslokalerna. Och nu har jag säkert glömt något. Det startade med att dotter Malins goda vänner från gymnasiet Malin, Sandra, Lotta och fler flyttade hit för att dra igång det hela för numera rätt många år sedan. Och de håller fortfarande på utökade med fler än i början. Vi hade turen att träffa Sandra och Malin. Lotta såg vi när hon svepte förbi i bilen men henne lyckades vi inte fånga in ;- ) .
Lokalerna är jättestora och rymmer mycket
Här var en grej jag gillade. Det finns mycket, inte möjligt att avbilda allt. Jag har bara huggit i farten sånt jag fastnat för.
Malin är en duktig fotograf som har jobbat både i USA och i Sverige. Här visar hon en utställning med japanskt tema. Uppskattat av Roland som kände igen vägkorsningen Sinbuya (stavningen) och glasbetonghuset och dryckesautomaterna och en del annat.
Här finns förstås Malins egna fina bilder också. Lottas barn träffade vi här också.
I galleriet finns en samling av allt möjligt från Not Quite och möjlighet att köpa.
Smycken som var speciella
Keramiken väcker verkligen habegär, himla fina grejer!
Höjdpunkten för oss är förstås besöket på Sandras stenugnsbageri. Fick inte ro att ta bilder inne på stenugn eller alla brödsorter för just den här dagen var det så många getingar där. Jag hade fullt sjå att försvara mig. Men vi köpte med oss en del hem. Här under presenterar Sandra sitt bröd. När det inte är högsäsong på Not Quite så säljer hon sitt bröd på ICA och COOP i Åmål också.
Kanske har utställningen om det gamla bruket som fanns här funnits förut, men för oss var det första gången vi kollade och läste om det.
Bruksmuseet är verkligen autentiskt, så som det såg ut.
Kanon är också den lilla restaurangen / fiket. Hemlagad mat av hög kvalitet och smarriga kaffebröd. Flera var glutenfria också! Den här koppen från keramiken var god att dricka kaffe ur.
The masters of Pixel Art
The masters of pixel art! En som var med och utvecklade bildgörandet i datorspelsvärlden har skrivit en bok om pionjärerna i branschen, Klas Benjaminsson, Boken Nicepixel Publications, ISBN 9789163904851. Son Mattias var en av pionjärerna och han medverkar i boken med det namn han använde MRK. Det är otroligt roligt att läsa om hur detta växte fram med alla killar (ja, faktiskt var det nästan bara killar, vet inte varför!) som satt hemma timme efter timme i ensamhet vid sina datorer då på 80 - 90-talet, förstorade och färglade pixel för pixel för att få fram en bild och sen i bästa fall lyckas skicka den till någon likasinnad.
Son Mattias fick först en Commodore 64 för att spela och göra bilder, sen en Amiga tror jag,eller om vi köpte en C 128 mellan där. Minns inte. Men det första modemet minns jag. Det var en liten grej som man lade telefonluren. På så sätt skapades kontaktnär, man kunde utbyta spel och annat. Och om det blev glapp i sändningen så spolierades det hela. Detta tränade tålamodet. Det var att kämpa hårt för varje framsteg. Den första bilden Mattias gjorde på datorn som jag minns, var en tusenfoting. Han höll till i husets källare, kom opp och hojtade
- Mamma, mamma, jag har gjort en tusenfoting.
Jag gick ner och kollade på den, minns än hur den såg ut. Sen rann det på med många bilder.
Son Mattias ville direkt efter gymnasium ekonomisk linje, lära sig om bilder på dator. Han hade hållit på med det på egen hand i flera år. Jag kollade runt förstås, det var i början på nittiotalet. Det fanns en enda eftergymnasial utbildning; datorkonst i Skövde. Men man hade flera hundra sökanden och tog bara in så där 16 stycken och enbart etablerade konstnärer sa man till mig när jag ringde upp. Så det blev konstvetenskap på universitetet i Stockholm istället för Mattias och sen jobb på en av de första datorspelsföretagen i Sverige: UDS i Norrköping. Han liksom de flesta andra bildgörare i hans generation fick lära sig själva och lära sig av varandra. Efter några år på UDS blev det flytt till Pandemic studios i Los Angeles sju år och sen Dice i Stockholm 5 år och nu är han på 343 Studios på Microsoft i Seattle sedan några år tillbaka. Det blev spel som Ignition, Mercenaries, Battlefield och nu Halo och en hel del annat förstås. Om hur UDS bildades och slutade har Oskar Burman (numera på Angry Birds) skrivit en bok, den vore intressant att läsa.
Oskar jobbade ju också på UDS och delade lägenhet med Mattias och Empa i Norrköping. Trevliga killar som vi träffade ibland vid våra besök hos sonen.
Den här bilden fick vi av Mattias när han gjort den och den hänger fortfarande på väggen. Han var ju duktig på bildskapande redan som barn och gillade konstböckerna som barnen i familjen fick från tidig ålder, Boticelli (stavningen?) var en favorit. Jag tyckte det var viktigt med alternativ till alla de kommersiella bilder som omgav oss hela tiden via media så barnen fick konstbilder och konstböcker och vi besökte museer när tillfälle gavs. Det var förstås också mycket skapande med färg och lera och sånt med alla tre barnen. Och så gillade Mattias fåglar, kunde namnen på alla ugglor i fågelboken när han var 4 år. ;- ).
Redan med C64:an så blev det många timmar vid datorn och goda vänner varnade oss för att det kunde vara skadligt. Visst satte vi som föräldrar gränser men tyckte nog inte att det var så farligt så länge han höll på mycket med musik, fotboll, tennis och umgicks med vänner. Sen har han förstås efteråt berättat att det blev dator nattetid när vi hade gått och lagt oss. ;- ))
Websidor i anslutning till boken:
www.themastersofpixelart.com
www.nicepixel.se
[email protected]
Den finns att köpa på bokus.com
http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?series=The%20Masters%20of%20Pixel%20Art, fast den är billigare direkt hos Klas Benjaminsson på nicepixeladresserna ovan.
Mattias nu i juli vid besöket här hemma på Liane
Favvolampa!
Den är så fin, riktig Jugendstil! Mer Jugend kan det nog inte bli. Den är så snygg och jag har haft den med på bloggen flera gånger förut. Här hemma skulle den inte passa men, som här, i rätt miljö är den klockren. Hade anledning att sitta bredvid den igår igen och fick njuta av anblicken.