Inga Magnusson

... vid ishockeyplanen i Svensbyn för länge sedan. Det var ett sånt där sommarjobb för kommunen. Undrar om de minns det. Nu ser det ut som om den ska bytas ut i alla fall, kanske på tiden.

... ekorrarna som kilade upp och ner efter stammen på den stora granen vid Liane. De bar nåt i munnen ibland men jag orkade inte klura ur vad de höll på med. Undrar om de lever liksom i flock? Och hur klarar de vintern?

Tja en del är ju rätt givet framöver, jul till exempel. Julpaketet till Seattle postar jag idag och nu ska vi ta oss an önskningarna bland de andra  familjemedlemmarna. En del julmat ska förberedas förstås och julhälsningar till goda vänner som vi inte kommer att träffa under helgen. Pynt och pyssel och bakning tar jag ju däremot lätt på numera när jag inte har barn eller barnbarn på nära håll. Tacksam för ´julmarknader där vi kan köpa hembakat istället.

 

Barnbarn Bills familj kommer hem under julhelgen och det gläder vi oss  åt. Sen kommer hans kusin Bobo-familj under nyår, också himla roligt! De andra får vi ha kontakt med via Skype och annat.

 

Jaktsäsongen är igång och jag gillar de här lediga dagarna när vi kan jaga rådjur  med tax Severin  så där runt middagstid. Mycket skogsliv blir det, njutbart för kropp och själ. (På morgnarna jagar Roland hare. ). Så småningom ska det visst bli jaktresor, någon till trakterna av Katrineholm och någon neråt Småland. Jag går med men inte för att jaga utan för att bara vara lat och kanske för att leta spår av anor. Min mamma växte upp i Sörmland och min pappa i Småland. Vi får se vad det blir, inget är detaljplanerat än.

Fast det blev ingen jakt! ;-) Vädret var inte inspirerande; +5, regn, dimma, 6 sekundmeter blåsväder.

Dagen bjöd på solglimtar, lite minus och vindstilla. Vackert var det med lite snö också. Bilden här är inte photoshoppad, det var så här.  Idag vaknade vi till busväder, +5, regn och blåst. Men mer om det senare när jag berättar lite om dagens rådjursjakt.

Det är ett par inlägg nedanför detta.

Här samlades dagens älgjaktdeltagare, ¨så där 10 stycken tror jag och avslutade älgjakten för den här gången. I morgon ska bli dåligt väder och ingen var egentligen pigg på att fortsätta då, så det ser ut att bli avslutat med en kalv skjuten idag.

Det blev inget mer skjutet än kalven på morgonen. I stort sett ingen av de tiotal som jagade idag vill jaga imorgon så det blir förmodligen ingen jakt då.

 

Nu ska jag gå ut och gå med lille Severin i det fina vädret. Fortfarande lite sol uppe.

Fint väder, solsken och runt nollan, med lite snö. Borde vara helt ok att jaga i.
En kalv fälldes i morse vid Lisslerudbostället av Jan i Skogen. Sen har Morgan G.s hund haft ståndskall norr om Laxvik, Morgan  smög på och Roland täckte reträttvägen. Det senare var vid tiotiden, men ingen rapport om hur det avlöpte.

Om det blir nåt så skriver jag om det under dagen här och kanske får jag några bilder också.

...bjöd TV-kvällen på! Inte så ofta vi tillbringar en hel fredagkväll framför teven men nu blev det så.

 

Idolfinalen kollade vi på och rätt tjej vann, Lisa. Men den här 16-åringen är ingen klart lysande stjärna på direkten så som en del idolvinnare har varit. Det var lite falsksång här och där, men till hennes fördel får sägas att hon gav sig på låtar som var rejäla utmaningar. Hon blir säkert bra.  Carolas Hallelujah är bara fantastisk, hon är ett proffs ut i fingerspetsarna och ett sånt måste man respektera och beundra. Här är det inte en enda ton sur och har aldrig varit heller, inte ens när hon var 15 år. Och showen som sådan i Globen får mer än godkänt. Programledaren är himla duktig.

 

Skavlan såg vi på också en stund, bl.a. John Cleese och han är som vanligt vansinnigt rolig, man undrar hur han bär sig åt.  Där fanns också en japansk kvinna i 80-årsåldern som överlevt Hiroshimabomben på nära håll. Hennes berättelse var gripande. Hon var bara 13 år när det hände och fann sig efter bomben omgiven av levande vandrande ¨svartbrända skelettmänniskor  med köttet hängande från kroppen,  några bar sina ögonglober i sina utsträckta händer, allt i en makaber tystnad. Ingen orkade skrika! Bara viska en bön om vatten. Och hur hon och två andra flickor gick till floden, doppade sina tröjor i vattnet  och gick till de döende ¨som kunde suga vatten från dem. Den enda lindring som kunde erbjudas.  100.000 - tals människor dog den där augustidagen 1945 och fortfarande dör människor i sviterna efter strålningen.  Det är fullständigt overkligt och pågår på ett sätt fortfarande utan att vi ens noterar det.

 

När jag ser detta så tänker jag på vår uppfattning om vad som är nationell katastrof i ett internationellt perspektiv. Här i Sverige är det Ådalen, tsunamin, Estonia exempelvis  som betraktas som stora katastrofer, några enstaka eller några hundra dog vid varje tillfälle. Och naturligtvis så är en enda död människa ett öde för de närstående, men nu menar jag katastrofer av nationell dignitet.

 

När jag hör den här kvinnan berätta så känner jag tacksamhet över att vi har en japansk svärdotter, genom vilken vi har vidgat vårt synfält när det gäller nationella sorger och trauman. När Fukushimakärnkraftverket förstördes i Japan 2011 genom jordbävning och tsunami  så kommunicerade vi med sonens japanska hustru och indirekt med hennes släktingar i landet. Vi beklagade katastrofen vilken beskrevs som ett nationellt trauma i våra media.  Vi förstod vi nog gjorde detta större här man gjorde i Japan. Landet  har varit ödelagt i ett krig, där bokstavligen allt var tillintetgjort  och många dog i kriget och i kärnvapenattackerna. Många människor i Japan  har upplevt att man förlorat allt och sen fått kämpa sig tillbaka på egen hand. Sett i ljuset av detta så var Fukushima inte gigantiskt på katastrofskalan, eller hur man ska uttrycka det.  Det är liksom att gråta med de sörjande, begrava de döda och sen bita ihop och gå vidare. I Japan fanns på något sätt en viss vana. Man hade upplevt detta förut fast mycket större.  Sett ur ett historiskt perspektiv så var det så att var och en måste hjälpa sig själv och sin familj och sin släkt så långt det gick. Ingen kunde förlita sig på att få någon annan hjälp att gå vidare.

 

För oss är det en ovanlig tanke, vi räknar med att staten, myndigheterna, sjukvården, åldringsvården finns där när vi behöver dem. .  Och så har det alltid varit, ända sedan bondesamhällets tid och innan dess. Ja, ibland är det en hisnande resa att höra någon berätta upplevelser från sitt liv.  Och det är intressant att fundera över hur olika det kan vara i olika länder beroende på historien. Och hur berikande det är att ta del av olika erfarenheter för att vidga perspektivet.

 

Oj, så långt detta blev.  Det var inte meningen och ingen kommer att orka läsa det här. Men jag ville ändå skriva, kanske lika mycket för min egen skull som för att dela med mig av de här tankarna.

 

Det var gott, tack snäll gubbe

Gubben bjuder! Det ska bli gott! Sen ska han jaga älg under helgen och jag ska börja fixa med julklapparna. Några ska ju fraktas långt och kräver framförhållning. Hoppas det blir fint väder så det går att vara ute.

Tibetan Bridge in Claviere, Piedmont, Italy. Bild från kusin Siv i Schweiz

 

 (Hur kan man förmå sin kropp till att gå ut på detta rangelverk???? Har dom ingen självbevarelsedrift.? Anders och Tobben får inte ens titta på det här, de två  gossarna som dinglade med benen över kanten på Predikestolen. De kan fort triggas igång till nya äventyr nu när både klippan och Bungyjump är gjorda)

Nu har vi smakat! Årets glögg får tummen ner! Åtminstone som glögg. Det finns inget glöggigt i den, smakar mer som ett sött blaskigt vitt vin, vilket som helst.