Inga Magnusson

...bjöd TV-kvällen på! Inte så ofta vi tillbringar en hel fredagkväll framför teven men nu blev det så.

 

Idolfinalen kollade vi på och rätt tjej vann, Lisa. Men den här 16-åringen är ingen klart lysande stjärna på direkten så som en del idolvinnare har varit. Det var lite falsksång här och där, men till hennes fördel får sägas att hon gav sig på låtar som var rejäla utmaningar. Hon blir säkert bra.  Carolas Hallelujah är bara fantastisk, hon är ett proffs ut i fingerspetsarna och ett sånt måste man respektera och beundra. Här är det inte en enda ton sur och har aldrig varit heller, inte ens när hon var 15 år. Och showen som sådan i Globen får mer än godkänt. Programledaren är himla duktig.

 

Skavlan såg vi på också en stund, bl.a. John Cleese och han är som vanligt vansinnigt rolig, man undrar hur han bär sig åt.  Där fanns också en japansk kvinna i 80-årsåldern som överlevt Hiroshimabomben på nära håll. Hennes berättelse var gripande. Hon var bara 13 år när det hände och fann sig efter bomben omgiven av levande vandrande ¨svartbrända skelettmänniskor  med köttet hängande från kroppen,  några bar sina ögonglober i sina utsträckta händer, allt i en makaber tystnad. Ingen orkade skrika! Bara viska en bön om vatten. Och hur hon och två andra flickor gick till floden, doppade sina tröjor i vattnet  och gick till de döende ¨som kunde suga vatten från dem. Den enda lindring som kunde erbjudas.  100.000 - tals människor dog den där augustidagen 1945 och fortfarande dör människor i sviterna efter strålningen.  Det är fullständigt overkligt och pågår på ett sätt fortfarande utan att vi ens noterar det.

 

När jag ser detta så tänker jag på vår uppfattning om vad som är nationell katastrof i ett internationellt perspektiv. Här i Sverige är det Ådalen, tsunamin, Estonia exempelvis  som betraktas som stora katastrofer, några enstaka eller några hundra dog vid varje tillfälle. Och naturligtvis så är en enda död människa ett öde för de närstående, men nu menar jag katastrofer av nationell dignitet.

 

När jag hör den här kvinnan berätta så känner jag tacksamhet över att vi har en japansk svärdotter, genom vilken vi har vidgat vårt synfält när det gäller nationella sorger och trauman. När Fukushimakärnkraftverket förstördes i Japan 2011 genom jordbävning och tsunami  så kommunicerade vi med sonens japanska hustru och indirekt med hennes släktingar i landet. Vi beklagade katastrofen vilken beskrevs som ett nationellt trauma i våra media.  Vi förstod vi nog gjorde detta större här man gjorde i Japan. Landet  har varit ödelagt i ett krig, där bokstavligen allt var tillintetgjort  och många dog i kriget och i kärnvapenattackerna. Många människor i Japan  har upplevt att man förlorat allt och sen fått kämpa sig tillbaka på egen hand. Sett i ljuset av detta så var Fukushima inte gigantiskt på katastrofskalan, eller hur man ska uttrycka det.  Det är liksom att gråta med de sörjande, begrava de döda och sen bita ihop och gå vidare. I Japan fanns på något sätt en viss vana. Man hade upplevt detta förut fast mycket större.  Sett ur ett historiskt perspektiv så var det så att var och en måste hjälpa sig själv och sin familj och sin släkt så långt det gick. Ingen kunde förlita sig på att få någon annan hjälp att gå vidare.

 

För oss är det en ovanlig tanke, vi räknar med att staten, myndigheterna, sjukvården, åldringsvården finns där när vi behöver dem. .  Och så har det alltid varit, ända sedan bondesamhällets tid och innan dess. Ja, ibland är det en hisnande resa att höra någon berätta upplevelser från sitt liv.  Och det är intressant att fundera över hur olika det kan vara i olika länder beroende på historien. Och hur berikande det är att ta del av olika erfarenheter för att vidga perspektivet.

 

Oj, så långt detta blev.  Det var inte meningen och ingen kommer att orka läsa det här. Men jag ville ändå skriva, kanske lika mycket för min egen skull som för att dela med mig av de här tankarna.