Inga Magnusson

Här är min lilla mamma vid besöket på Häljebols konstgård. Jag kunde inte låta bli att ta bilden på henne inne i tunneln av växter. Vad det är för växt vet jag inte, men ljuset blev så vackert genom bladverket och hon fick nästan som en gloria runt sig. Detta var en skapelse som vi inte kunde minnas från fjolårets besök, eller också var den inte så frodig då.

Modren är 89 år i år och var jätteglad att hon orkade följa med. Dagsformen kan ju variera och det får man väl säga är med ålderns rätt. Men oftast är hon pigg och hon klarar vardagslivet utan hjälp ännu så länge.

Häljebols konstgård, som vi besökte idag, ligger mellan Nysäter och Arvika. Här bor sedan många år tillbaka ett konstnärspar; måleri, grafik, skulptur. Ellen gör fantastiska målningar i de gamla holländarnas anda, alltså otroligt fina porträtt i olja. Hon är typ en Odd Nerdrum fast inte provocerande o skämtsam som han i sin konst. Hon vågar verkligen måla vackert och det blir inte patetiskt eller schablonmässigt. Det är bilder som lever  och har utstrålning. Jag uppskattar att se det.

Modren uppskattar blommorna o trädgården mest. Här byggs ut varje år en bit till.

I konstgården finns:

-Vacker o rolig trädgård med överraskande moment
- Skulpturpark med figurer i sten och metall
- Exotiska träd från olika världsdelar
-Exotiska fåglar; gäss, fasaner, påfågel osv.
- Trevligt fik.

Jag ser fram emot att få hämta min textilbild idag då utställningen avslutas. Äntligen ska den få komma hem o bli min. Under denna vecka, sedan jag köpte den, så har jag haft det här fotografiet av bilden på väggen för att bota den värsta abstinensen, men idag får den komma hem o hängas upp på väggen på riktigt. Bilden är alltså gjord av Kerstin Wikeberg - Skogh, ortens duktiga textilkonstnärinna.

För länge sedan så hade jag gärna såna här armband och framför allt klockarmband. av sameslöjd  Det var när ingen annan hade det. Det ´kändes kul att ha något ovanligt  som ingen annan hade och som jag tyckte snyggt.  Köpte mitt första uppe i Åre i början på 80-talet. Sen blev det himla modernt ett tag och många hade olika typer av armband o väskor o annat. Då tröttnade jag. Nu har nästan ingen sånt här längre så känns det roligt igen att ha. Jag köpte det här i Sunne igår.

Jag har ibland provat att ha guldsmycken o så men det stämmer inte på mig, ser skitlöjligt ut helt enkelt.
Men jag ser ju att det är snyggt på andra och är lite avundsjuk på dem som passar i det. Mina "försök" ligger bara o skräpar och så många har det inte heller blivit.

Det här stämmer i alla fall för mig att se på mig själv. Om det är snyggt eller inte får andra bedöma. 

Bilden gör inte Bengt-Görans bilder rättvisa. Han är från Årjäng o skolkamrat med gubben. De var båda intresserade av att rita o måla under högstadietiden. B-G fortsatte att utvveckla sina talanger o är konstnär idag. Han undervisar på Kyrkeruds estetiska folkhögskola i Årjäng. Här är ett grafiskt blad med ett självporträtt som jag gärna skulle vilja ha, men kassan tillät inga konstköp just nu. Jag har ju nyligen investerat i cyklande dam i tyg så nu måste jag hålla igen ett tag. Konstköpsbudgeten är mager.

Nästa stopp på resan blev Sillegården. Det är ett bra ställe att stanna vid. Här finns hantverk i ett hus, mycket o fint. Jag hittade en matta till av en sort som jag köpt här förut. Den röda med inplock. Den är min julmatta.  Det finns ett hus med konstutställning, men den var något märkligt med textil som jag inte förstod. Jag kan inte så mycket om olika konstnärliga uttryck.

Det blev förstås ett längre besök också i hamnmagasinen med hantverksförsäljning. Här finns mycket smått o gott att kolla på o klura på till presenter; keramik, vävda mattor, linnekläder, smycken, tavlor. Jag brukar inte falla i farstun för tavlor som är gjorda med tovningsteknik men här fanns några jättefina. Jag köpte ingen den här gången, men kanske nästa.

På hemvägen tittade vi in igen på Lians bygdegård och kollade på den textila bilden med den cyklande damen. Jag har ju köpt den men får inte hämta den förrän tidigast lördag. Allt utom en enda akvararell var sålt. Det motsvarade 4 års produktion hos Kerstin. Hoppas att det inte dröjer 4 år till nästa utställning.

Vi har alltså varit åtskilliga gånger på 'Rackstamuséet men missat Oppstuhage. Det var alltså Christian Erikssons bostadshus  när han kom hit med sin 18 åriga franska fru. De bodde här med sina barn men flyttade senare till Stockholm (skilde sig för övrigt också). Det stora fönstret är hans ateljé. Men det fick senare bli barnkammare när barnaskaran utökades. Huset ser timrat ut och är det också på ett sätt, det är till och med zinkat (eller stavas det sinkat?) i hörnen. Bröderna byggde huset o de var ju möbelsnickare så varför inte sätta ihop det som en låda! Vi fick en suveränt engagerad o kunnig guidning av en äldre dam vid namn Richardsson tror jag. Här fanns många roliga byggnadstekniska detaljer att förundras över. Hon berättade också många episoder ur brödernas liv.

Första anhalt i Arvika blev förstås Rackstamuséet som har en utställning på temat "fest." Här fanns uppdukat med vackert porslin / keramik / glas. Här fanns också målningar på temat fest från olika konstnärer, en del eget materiel från syskonen Zetterquist och andra målare, men också inlånat från andra muséer. Muséet ligger superfint, byggt på den tomt som Christian o Elis Erikssons föräldrar bodde i (bröderna Eriksson i Taserud, konsthantverkare och  konstnärer och möbelsnickare). De var legendariska redan under sin livstid. Roland kan, liksom många värmlänningar, en mängd historier om deras liv eo leverne i / utanför konstnärskolonin i Oppstuhage.  På muséet får man inte ta bilder så det blir ingen bild här.

Vi var ikväll hemma hos friårslediga kollegan G. Hon har använt en del av sitt lediga år till att prova på konsthantverk av olika slag, bl.a gjort i ordning en kollektion halsband av älglortar. De var jättesnygga. Jag ska dra ut bilder på dem och sätta upp i våra turiststugor.



Till halsbanden finns också matchande örhängen



G, har också gjort fina textiltryck. Här en som ska bli panelgardin tror jag hos barnbarnet S.



Den här textilen var väldigt snygg i verkligheten, fast bilden inte gör den rättvisa, med skator i grupp

En svit av bilder på bildhuggare Leif Anderssons bilder



Va, kul!! Nu kan jag knöva in flera bilder i samma inlägg!!

Tack Flasknosen för instruktioner!  I och för sig var det inte riktigt så på min dator som Du beskrev men det gick i alla fall. Principen är att lägga in bilder men inte publicera dem. Sedan ta fram en vanlig inläggsruta och gå på trädet. Utifrån trädet kommer listan på bilder fram och då är det bara att markera de bilder som ska med.



Åter till bilden då. De är en bild på ett träsnitt gjort av Leif Andersson, bildhuggaren i Sillerud.
Blommorna är så fina och det är i verkligheten en stor bild.






Här kommer en bild på en fin bil, original från den tid det begav sig med sådana bilar.




Här är en kvinnofigur också gjord av Leif, men jag testade att göra den som miniatyr. Fast det blir inte så bra.

När vi var i Varberg måste jag förstås få ta en tur till stadens konstmuseum. Vi hade lite bråttom hem så vi struntade att leta oss dit med bil. Gjorde det rationellt istället och åkte taxi ut dit och taxi tillbaka. Det kostade nästan två hundra kronor och sen kom entréavgiften. Det vi fick se var blygsamt och till stor del intetsägande.

Men en trevlig figur fanns med. Älgen gjord av några lager metallnät. Det betyder att när man gick förbi så såg det ut som om den rörde sig. 

Här kommer en Ture i Berg figur till; Hästen som lär ska ha hetat Spatte-Roland. Den är gjord av en tunna och från början hade han en vit liten bläs målad på  huvudet och svans  + man av tagel  tror jag.  Ögonen är knappar av något slag.

Hästen har en något resignerad hållning ser det ut som. Men Ture var hästägare och arbetade förmodligen i skogen med sin häst ibland. En häst som är trött av hårt arbete står så här, trampar lite förstrött  och hänger med huvudet.

Nu kommer han in här som kontrast till Stockholmslivet. Kan han väl passa. Dick Bengtsson skulle ha gjort så   !

Jag fick chansen att upptäcka konstnären Dick Bengtsson på allvar, Ni vet han med hakkorsen. Så har han i alla fall varit förut för mig. Jag har sett enstaka tavlor som han har gjort och känt igen dem på hakkorsen. Men nu hade Moderna en hel utställning med hans bilder. Den var hängd nere i källarplan och gjord på ett roligt sätt. Utställningslokalerna var helt mörklagda så när som på spotlightsen på själva bilderna. Väggarna bakom och golvet var också helt svarta. Det var alltså helt kolmörkt och lite spöklikt. Vi som kollade var väldigt tysta och tassade runt lite försiktigt. Jag som lever i värld av strömavbrott hade paniken lite på lur; tänk om strömmen går då hittar jag inte ens ut!

Men det var en suverän hängning, den passade hans mycket färgstarka bilder perfekt, annars kunde de ha tagit död på varandra. De guldskimrande och blanka målningarna kom helt till sin rätt.

Dick B målar med en enkelhet som jag antar är resultatet av ett mycket moget konstnärskap. Det är mest porträtt och landskap och de  är nästan ikonlika i sin platthet. Jag kan inget om honom som person eller hans historia eller hans konstnärskap.

Han kompletterar huvudmotivet i sina bilder med främst två symboler och skapar därmed en dialog och en kontrast. Det är ondskans hakkors som ifrågasätter det varma landskapets guldskimrande hemtrevlighet. Det är också plastspaden som lägger barnets oskuldsfulla godhet till bilden.

Jag tänkte köpa en katalog över utställningen men hans bilder går inte alls fram på vanligt papper. Allt det färgstarka, guldskimrande och blanka blir borta på vägen och då var den inte värd pengarna.


På arkitektmuseum var det Bruno Mattson- utställning och den var roligt att se. Han designade massor av möbler; den svängda sadelgjordfåtöljen, fårskinnsfåtöljen och andra klassiker. På utställningen var också hans sommarhus med som enkelt antydd byggnad.  Det finns en hel del nostalgi och roligt tänk bakom hans planlösningar.  Han utgick verkligen från vad han just han behövde och byggde så.

Ture i Berg levde som en ensling i mitten på 1900-talet. Han var nog aldrig utanför Silleruds gränser och han hade aldrig sett en konstutställning. Men han hade en obändig kraft och lust att skapa bilder och figurer.  Han gjorde ett stort antal skulpturer av sånt som fanns på den lilla gården upp i skogen och ställde ut alltsammans i grupp så att det syntes från vägen. Motiven var hämtade från hans vardag; djur och människor. Hans kvinnofigurer är ofta lite barska och motsträviga. Den enda kvinna han kände väl var tydligen hans mor, något vanligt kärleksförhållande hade han aldrig.

Den här kvinnofiguren kallade han "Hit men inte längre". Hjulet som står bredvid hör inte dit utan är eg. en del av ett vindkraftverk tror jag. Alla figurerna finns nu under tak för att inte förstöras, men någon utställningslokal har inte gått att få.

Massor av nostalgi finns också hos Leif, speciellt figurer och bilder som skildrar gamla jordbruksmetoder. Han liksom många i vår generatione växte upp på ett jordbruk och deltog på olika sätt i arbetet på gården. Här är en figurgrupp som visar exakt hur tröskning gick till på 1950-talet.  Det framgår inte av den dåliga bilden här men figurerna är mycket personliga o välgjorda mitt i sin rörelse. Leif har också grupper av figurer bl.a. från Vikor Rydbergs "Tomten", en grupp för varje vers. Den är flott!

Träsnittet av madonnan o barnet gillar jag. Den ligger dessutom prismässigt inom ramen för vad jag skulle kunna betala; nåt på 3000 kr tror jag. Fast inte just nu, jag får samla lite och återkomma.

Att blanda olika material är grannlaga. Det ställer stora krav på konstnären. Här syns det lite dåligt pga bristande bildkvalitet men Leifs blandning av trä och koppar och målning fungerar suveränt på porträtten här.

Sist på konstrundan hamnade vi hos bildhuggare Leif Andersson i Snarkil. Det är en annan favorit. Leif är eg. tandläkare från början men sysslar nu mest med att göra bilder o figurer. Han har hållit på med detta i många år nu och utvecklar sin konst mot fulländning.  Det här är en "spegel" som väcker mitt habegär. Den är suverän. Hamrad koppar till vänster,  i mitten en spegel med träfiguren som gör ett simhopp, sedan trä till höger.  Jag har varit här o tittat på den några gånger men den betingar ett (fullständigt korrekt) pris som ligger en bra bit utanför min kassa.  

Jag försöker ibland övertala gubben att köpa in den på den lilla byggfirman. Jag brukar köra med argument som 
- Ni borde  väl ändå ha en spegel i matbaracken!!??

Men han bara flinar och påstår att han, Evert och Mikael är himla snygga ändå. Dessutom skulle firmans onödigt  hederlige ekonomigubbe Staffan Knöppel, säga upp sitt uppdrag i samma ögonblick i ren protest mot den tvivelaktiga manövern. 

 Men att titta är ju gratis! Nu kostar jag på bilden extra många pixlar så att Ni ska få se hur fin den är, fast jag vet att det tär på utrymmet i min blogg.

På årets konstrunda åkte vi till Kerstin Wikeberg Skog på besök. Hon gör fantastiska textilbilder! Vi är väldigt förtjusta i dem, men har hittills alltid kommit för sent för att köpa någon. Nu hade hon inga bilder till salu bara till utsällning eftersom hon samlar bilder till en större utställning i sommar.

Hon gjorde för några år sedan en bild som var en slog-mig-i-magen-första-gången-jag-såg-den-bild. Den föreställer en kvinna som frejdigt kommer cyklande på en slingrig väg. Hon har fladdrande hår, en blommig klänning, finhatten på sig och ett metstpö. Runt omkring finns björhage och man kan skymta en sjö. Asch jag kanske minns fel, men nåt åt det hållet var det och en stor bild.

Hennes bilder lever i alla fall ett eget liv, det rör sig alltid i dem, de förmedlar en speciell stämning och visst finns det ett drag av nostalgi.