Rekordtidig första grässkörd på Liane!
Idag drog den igång i alla fall, årets första grässkörd på Liane. Det skärs mycket i varje vända. Rasmus tror jag det är. Roland var ute igår med sopsäck för avskräcka rådjur från att gå där maskinen kommer. Det är hemskt om rådjurskid blir skadade, de ligger ju gärna och trycker i gräset om mamman är borta.
19:e november 2013
Så går då en lång dag så sakta mot sitt slut.
Andraskörden ensilage ...
... har det varit här på Liane nu i två dagar. Då dundrar arrendatorernas gossar och anställda in med ett antal jättemaskiner och svischar omkring på åkrarna.
Korn och havre ensileras också. Slåttermaskinen ovan tar 12 meter varje vända! Den kommer från Jörgens maskin, sonen till nästa storbonde Långserud - Nysäter med jordbruk till vänster om E18. Han har maskinfirma. Men resten av maskinerna är Bröderna Jacobssons och de går inte heller av för hackor i storlek. Och fort går det.
Kofångaren funkade!
Det funkade till slut! Det har strävats och matats in i kofångaren nu i flera dagar, mest med bröd tror jag. Och nu lyckades döttrar till Daniel och Lars-Åke stänga i rätt ögonblick! Flott! En kviga är i alla fall infångad. Nu är det bara två kvar, men dem har vi inte sett på några dagar nu.
En enda dags ensilageskörd!
Att skörda ensilage på både Prästgården o Liane gick på en dag! Bröderna Jacobsson med söner o medarbetare
fixade det hela snabbt och effektivt! Det blir så fint när det är färdigt, alldeles ljusgrönt. Roland tänker förstås på hur lång tid det tog förr, för Gustav och Johannes och folket på Liane att fixa den tidens grässkörd, det var med hässjning eller såtning, beroende på vädret. Det pågick i veckor, ibland ut över hela sommaren. Mängden var nog viktigare än kvaliteten. Proteinhalten sjunker snabbt. Men numera kanske fiberinnehållet är viktigare, jag vet inte längre, det är länge sedan vi var aktiva bönder.
Skördetid ...
... är det på Liane. Våra arrendatorer skördar nu vetet och det ser fantastiskt ut. Vi har nog aldrig sett en så bra skörd på Liane någonsin. Älgarna verkar inte äta vetet förrän nu de senaste dagarna och då lär skördemaskinerna hinna före innan älgarna hunnit häva i sig det mesta. Någonstans 4 - 5 ton per hektar blir det och det är rejält för våra bygder. Duvor såg vi massor redan i kväll, de plockar spillsäd. Dags för duvjakt Gunnar och någon mer!
Obeställd avverkning.
Avverkningen av de här tre träden har inte varit beställd! Och det är inte en bäver. ;-) Hmmm... undrar vem som har testat sin lilla yxa här??? Uppenbarligen har trädfällningen inte haft något syfte utom att just hugga i dem, för alla delar ligger kvar på marken.
Det måste ha hänt för ett par veckor sedan ungefär och platsen är vid bäcken ner till vänster vid Hopbrôten
Fint på Liane ...
.... gjorde arrendatorerna i måndags genom att putsa en del åkrar. Här syns arrendator O som var med och drog upp deras traktor när den fastnade på Sellersänga. Det är väldigt vattensjukt i marken.
Nyskördat på Liane!
Vi är glada över de duktiga arrendatorerna från Långserud. Gårdens brukning görs väl och det är roligt att se ut över en del av markerna uppe från Prästgården.
När det första gröna kommer upp efter ett par veckor så är det alldeles självlysande grönt. Tofsviporna har jag inte sett på länge. Undrar om de är kvar?
Nu går arrendatorernas kvigor på Brogärdet och ger liv åt landskapet.
Kollapsar gör nästan allt!
Nu är det väldigt dystert i rubrikerna: klimatet kommer att kollapsa, liksom naturen i största allmänhet, arter kommer att dö ut snart, ekonomin i Europa och USA kommer att falla samman, liksom Spanien och Grekland. Sen kommer fastighetsmarknaden att gå i kvav, penningsystemet och hela EU förstås och Euron, kanske dollarn. Ja, inte att förglömma Kinas natur och miljö som är nära ett sammanbrott också. Har jag glömt nåt av världens eländen?
Det är bara att tälja sig en pilbåge, vässa pilspetsarna, flytta in i en grotta och försöka överleva de svåra tiderna.
Det är bara att tälja sig en pilbåge, vässa pilspetsarna, flytta in i en grotta och försöka överleva de svåra tiderna.
Ensilageskörd och rädda livet på rådjurskid!
När vi kom hem ikväll, måndag, så körde arrendatorsson Rasmus enslige för fullt. Han fick se att det låg rådjurskid i vallen så han och Roland och Oskar gav sig ut för att försöka rädda undan dem. De fick i alla fall tag på en liten en som måste bäras undan. De trycker och ligger still när de är hotade, springer inte iväg.
9 meter bred tror jag den är.
Oskar var med förstås
9 meter bred tror jag den är.
Oskar var med förstås
Magasinet på Liane...
... får nu äntligen en ny vägg mot öster. Och nytt tak ska det bli så småningom. Utsikten på bilden nedanför den här är från andra ställningslaget, så där 6 meter från marken. Man ser ner över Liane och bort mot Prästgården.
Det är tre ställningslag högt i nock, bortåt 8 meter kan det vara, tre våningar avsedda för förvaring av spannmål en gång i tiden. På bottenvåningen i ett speciellt rum som var råttsäkrat så förvarades brödmjöl. Det kunde man inte mala själva på gården utan det gjordes på Karlsfors. Sen togs det hem igen och förvarades i särskilda bingar med lock på helt tätt för att hålla ute skadedjur. Mjölet till djuren var grovt och det malde man i gröpekvarn på gården. I det här råttsäkra rummet var också sältetinor (salttunnor) där fläsk förvarades under lager av salt före frysboxarnas tid. Roland minns det från sin barndom. Det var gott i början men blev så småningom lite grönskimrande, vrinsalt och lätt härsket. Ägg förvarades i vattenglas, men antagligen inte här utan i boningshusets källare.
Magasinet (uttalas med betoning på första stavelsen här) byggdes på 1940-talets senare hälft av Ivar på Tallbacka, bror hans Helge och någon från Dammkasa i Åsebyn. Allt materiel till bygget levererades av lanthandeln på Furnäs; Tor Axelsson. Hans namn finns fortfarande på bjälkarna, det var en modern lanthandel för sin tid med ett fantastiskt sortiment från dagligvaror till kläder, redskap och byggmateriel.
Alla bjälkar är tre tum nio, 75 gånger 225 mm, de ligger på cc 500 mm. Huset har alltså två såna bjälklag. Ett extremt stabilt bygge med andra ord, det byggdes för att hålla mycket tung spannmål. Magasinet är c:a 7 gånger 10 meter på mark, det innebär 210 kvadratmeter sammanlagt. Virket är ramsågat eventuellt från Årjängs såg, den borde ha funnits då. Råspont i alla golv är det och markplan är gjutet golv , helt felfritt än.
Rolands farbror Nils berättade idag att när magasinet var nytt så hade man tröskat vete på gården. En del skulle säljas till Lantmännen. Vetet låg på tredje våningen, förpackat i säckar om 100 kg var. När det skulle hämtas av ev. Anders N och ev. Rune R så var Rolands pappa och farbror inte hemma. Då höll man på att bygga bostadshuset på Liane. Det var så drygt att bära alla säckarna ner från tredje våningen på magasinet i så stora säckar så Anders och Rune gick till bygget och bad snickarna hjälpa sig att bära. Det var Ragnar i Skåka, Rolands morfar Agnar på Önnebyn, Henning på Udden och kanske någon mer. De tyckte att det var kämpigt att bära så tunga säckar nerför trappan. Speciellt morfar Agnar var arg och skällde sen på svärsonen för att de hade öst i så mycket vete i varje säck.
Till del är det förstås kulturminnesvård att ha kvar och renovera såna här uthus. Om vi får någon nytta av det vet jag inte, hittills har det mest bara stått där. Kanske kan det bli förvaring av något slag. Ibland skojar vi om att göra pub och vandrarhem där! ;-)
Det är tre ställningslag högt i nock, bortåt 8 meter kan det vara, tre våningar avsedda för förvaring av spannmål en gång i tiden. På bottenvåningen i ett speciellt rum som var råttsäkrat så förvarades brödmjöl. Det kunde man inte mala själva på gården utan det gjordes på Karlsfors. Sen togs det hem igen och förvarades i särskilda bingar med lock på helt tätt för att hålla ute skadedjur. Mjölet till djuren var grovt och det malde man i gröpekvarn på gården. I det här råttsäkra rummet var också sältetinor (salttunnor) där fläsk förvarades under lager av salt före frysboxarnas tid. Roland minns det från sin barndom. Det var gott i början men blev så småningom lite grönskimrande, vrinsalt och lätt härsket. Ägg förvarades i vattenglas, men antagligen inte här utan i boningshusets källare.
Magasinet (uttalas med betoning på första stavelsen här) byggdes på 1940-talets senare hälft av Ivar på Tallbacka, bror hans Helge och någon från Dammkasa i Åsebyn. Allt materiel till bygget levererades av lanthandeln på Furnäs; Tor Axelsson. Hans namn finns fortfarande på bjälkarna, det var en modern lanthandel för sin tid med ett fantastiskt sortiment från dagligvaror till kläder, redskap och byggmateriel.
Alla bjälkar är tre tum nio, 75 gånger 225 mm, de ligger på cc 500 mm. Huset har alltså två såna bjälklag. Ett extremt stabilt bygge med andra ord, det byggdes för att hålla mycket tung spannmål. Magasinet är c:a 7 gånger 10 meter på mark, det innebär 210 kvadratmeter sammanlagt. Virket är ramsågat eventuellt från Årjängs såg, den borde ha funnits då. Råspont i alla golv är det och markplan är gjutet golv , helt felfritt än.
Rolands farbror Nils berättade idag att när magasinet var nytt så hade man tröskat vete på gården. En del skulle säljas till Lantmännen. Vetet låg på tredje våningen, förpackat i säckar om 100 kg var. När det skulle hämtas av ev. Anders N och ev. Rune R så var Rolands pappa och farbror inte hemma. Då höll man på att bygga bostadshuset på Liane. Det var så drygt att bära alla säckarna ner från tredje våningen på magasinet i så stora säckar så Anders och Rune gick till bygget och bad snickarna hjälpa sig att bära. Det var Ragnar i Skåka, Rolands morfar Agnar på Önnebyn, Henning på Udden och kanske någon mer. De tyckte att det var kämpigt att bära så tunga säckar nerför trappan. Speciellt morfar Agnar var arg och skällde sen på svärsonen för att de hade öst i så mycket vete i varje säck.
Till del är det förstås kulturminnesvård att ha kvar och renovera såna här uthus. Om vi får någon nytta av det vet jag inte, hittills har det mest bara stått där. Kanske kan det bli förvaring av något slag. Ibland skojar vi om att göra pub och vandrarhem där! ;-)
Mattias vid Lystjärn juldagen
Roland gick en tur med sönerna runt skogsområdena på Hästön, vid Lystjärn och vid Önnebyn.
Det är Egenäs 1:45, en liten fastighet som de har förvärvat gemensamt. Lustigt nog ägdes den en gång i tiden av Rolands morfar Agnars, farfar men delades och gick sedan ur släkten. Nu är den tillbaka igen och cirkeln sluten. Ett av de tre skiftena går från Lystjärn och norrut mot hemmanet Hjällen. Det är fint vid Lystjärn. Det är vattenlinje på alla tre skiftena, men Östra Silen vid de andra två. Nu är det bara för sönerna att ta motorsågskörkort och lära sig skogsekonomi ;-)
Idag annandagen är det dags för hockey med mat i Karlstad på Löfbergs Lila Arena men innan dess går Roland en sväng med taxen.
Tomten var här igår onsdag!
Tack för det!
Mjölkkor ...
... har man haft på Liane gård i hundratals år, de senaste generationerna
har gården brukats av Rolands släkt, hans anfäder och inte minst anmödrar som var
de som tog hand om djuren under veckorna vinterhalvåret då männen jobbade i skogen..
Roland tog över när hans far slutade och vi hade också mjölkproduktion ¨så länge det gick. Vi byggde om och satsade på att detta skulle vi hålla på med resten av livet. Vi byggde vårt hus nära gården för det också.
Det var väldigt roligt och spännande att se hur det gick att få allt mer mjölk att sälja
och det fanns också ekonomiskt utrymme för att ha avbytare ibland så vi kunde
resa bort och göra något tillsammans med barnen. Roland var hemma när barnen kom från skolan. Rolands föräldrar och farbror Nils o hans Anna kunde också bo kvar fast de var pensionärer.
Jag jobbade förstås som lärare hela tiden men hjälpte till så gott jag kunde
när det var bråttom; ta in hö, köra hövändare, strängläggare och harv fixade jag åtminstone.
Kort sagt så var allt frid och fröjd, alla var nöjda.
Men så sjönk lönsamheten i mjölkproduktionen drastiskt. Det skulle dessutom krävas
nybyggnation för många miljoner om vi skulle ha fått ett underlag som kunde dra
runt gårdens kostnader och som skulle svara mot de nya kraven på djurstallar.
Så vi stod inför ett vägval; satsa ordentligt på mjölkkor och göra stora investeringar eller avsluta den delen av vårt liv. Det blev det senare och det var nog Rolands nötdjursallergi som till slut fick avgöra. Men det var ett tungt beslut i skuggan av de generationer som brukat gården förut.
Inte förrän nu, 12 år senare, så orkar vi äntligen röja ur ladugården för att eventuellt använda utrymmet till något nyttigt, åtminstone till förråd.
Idag hamnade de gamla båsgrindarna i containern. Mycket nostalgi är det och många minnen som dyker upp, vi minns kor som mjölkade mycket och som fick kalvar som var bra och som fick ärva namnet; Stjärna, Lindagull osv.
Kotavlorna hänger kvar ett tag till. Man skrev med vanlig tavelkrita på dem. Och det sista som skrevs finns fortfarande kvar.
har gården brukats av Rolands släkt, hans anfäder och inte minst anmödrar som var
de som tog hand om djuren under veckorna vinterhalvåret då männen jobbade i skogen..
Roland tog över när hans far slutade och vi hade också mjölkproduktion ¨så länge det gick. Vi byggde om och satsade på att detta skulle vi hålla på med resten av livet. Vi byggde vårt hus nära gården för det också.
Det var väldigt roligt och spännande att se hur det gick att få allt mer mjölk att sälja
och det fanns också ekonomiskt utrymme för att ha avbytare ibland så vi kunde
resa bort och göra något tillsammans med barnen. Roland var hemma när barnen kom från skolan. Rolands föräldrar och farbror Nils o hans Anna kunde också bo kvar fast de var pensionärer.
Jag jobbade förstås som lärare hela tiden men hjälpte till så gott jag kunde
när det var bråttom; ta in hö, köra hövändare, strängläggare och harv fixade jag åtminstone.
Kort sagt så var allt frid och fröjd, alla var nöjda.
Men så sjönk lönsamheten i mjölkproduktionen drastiskt. Det skulle dessutom krävas
nybyggnation för många miljoner om vi skulle ha fått ett underlag som kunde dra
runt gårdens kostnader och som skulle svara mot de nya kraven på djurstallar.
Så vi stod inför ett vägval; satsa ordentligt på mjölkkor och göra stora investeringar eller avsluta den delen av vårt liv. Det blev det senare och det var nog Rolands nötdjursallergi som till slut fick avgöra. Men det var ett tungt beslut i skuggan av de generationer som brukat gården förut.
Inte förrän nu, 12 år senare, så orkar vi äntligen röja ur ladugården för att eventuellt använda utrymmet till något nyttigt, åtminstone till förråd.
Idag hamnade de gamla båsgrindarna i containern. Mycket nostalgi är det och många minnen som dyker upp, vi minns kor som mjölkade mycket och som fick kalvar som var bra och som fick ärva namnet; Stjärna, Lindagull osv.
Kotavlorna hänger kvar ett tag till. Man skrev med vanlig tavelkrita på dem. Och det sista som skrevs finns fortfarande kvar.
Gallring i skog ...
... kan man göra. Och då kan det se ut så här med en avverkningsmaskin som fäller träden, kapar opp i lagom långa bitar och kvistar. Det är maskiner som kostar flera miljoner. Den här körs av Daniel från Säffle som äger den och andra sorts skogsmaskiner. Han har några anställda också. Han är född 1974, alltså i ålder med våra barn.
Inne i maskinen sitter en dator där föraren kan se på skärmen precis var han är och vad han gör.
Inne i maskinen sitter en dator där föraren kan se på skärmen precis var han är och vad han gör.
Grannar igen ...
... på andra sidan, dock inte så långhåriga, syns här nedan. Det finns inget så undrande som koögon. Igår kväll när jag gick runt Liane med taxen så betraktade de mig samfällt förundrat. Jag skulle ge en slant för att få veta vad de tänker i det här läget: "Knäppkärring som ränner runt med den där lilla trasselsudden var och varannan dag"! Eller nåt sånt.
Kan bara tillägga att det som syns längst bort i bild är Elgtån, (uttalas av någon outgrundlig anledning "Ärtå"). Där till vänster bor Rolands kusin som är gift med A-B på skolkontoret och till höger bakom dungen bor Rolands bror gift med tandsköterska L som jobbar hos Carlberg. Ville bara orientera bloggläsande Årjängsbor i den mänskliga terrängen.
Djuren på bilden är alltså arrendatorernas kvigor som går på "Sellers-änga". De har en loj tillvaro, äter av det frodiga gräset, ligger och vilar sig på högsta punkten, skrubbar sig i den lilla skogsdungen "Bastehaget" och skuttar omkring i lite allmän livsglädje så där ibland på kvällarna.
Lövet i "Bastehaget" verkar smaka bra, för det är helt avbetat så långt kvigorna når med sin mular. Säkert innehåller det nyttiga näringsämnen också.
Det är trevligt att ha djur runt huset. Sen har vi trevliga tvåbenta grannar också på alla håll och kanter. Får väl ta kort på dem vid annat tillfälle! De är också söta. ;-))
Kan bara tillägga att det som syns längst bort i bild är Elgtån, (uttalas av någon outgrundlig anledning "Ärtå"). Där till vänster bor Rolands kusin som är gift med A-B på skolkontoret och till höger bakom dungen bor Rolands bror gift med tandsköterska L som jobbar hos Carlberg. Ville bara orientera bloggläsande Årjängsbor i den mänskliga terrängen.
Djuren på bilden är alltså arrendatorernas kvigor som går på "Sellers-änga". De har en loj tillvaro, äter av det frodiga gräset, ligger och vilar sig på högsta punkten, skrubbar sig i den lilla skogsdungen "Bastehaget" och skuttar omkring i lite allmän livsglädje så där ibland på kvällarna.
Lövet i "Bastehaget" verkar smaka bra, för det är helt avbetat så långt kvigorna når med sin mular. Säkert innehåller det nyttiga näringsämnen också.
Det är trevligt att ha djur runt huset. Sen har vi trevliga tvåbenta grannar också på alla håll och kanter. Får väl ta kort på dem vid annat tillfälle! De är också söta. ;-))
Tröskning av kornet på Liane
Nu tröskas kornet på Liane. Det ser ut att bli en bra skörd i år.
Ved säljes ...
... år 2011 - 2012 i Sillerud, Årjäng. Ring tel 076 - 130 41 27
Ved for salg ....
... finns det år 2011 - 2012 i Sillerud, Årjäng, Sverige. Tel 00 46 761304127