Mjölkkor ...
har gården brukats av Rolands släkt, hans anfäder och inte minst anmödrar som var
de som tog hand om djuren under veckorna vinterhalvåret då männen jobbade i skogen..
Roland tog över när hans far slutade och vi hade också mjölkproduktion ¨så länge det gick. Vi byggde om och satsade på att detta skulle vi hålla på med resten av livet. Vi byggde vårt hus nära gården för det också.
Det var väldigt roligt och spännande att se hur det gick att få allt mer mjölk att sälja
och det fanns också ekonomiskt utrymme för att ha avbytare ibland så vi kunde
resa bort och göra något tillsammans med barnen. Roland var hemma när barnen kom från skolan. Rolands föräldrar och farbror Nils o hans Anna kunde också bo kvar fast de var pensionärer.
Jag jobbade förstås som lärare hela tiden men hjälpte till så gott jag kunde
när det var bråttom; ta in hö, köra hövändare, strängläggare och harv fixade jag åtminstone.
Kort sagt så var allt frid och fröjd, alla var nöjda.
Men så sjönk lönsamheten i mjölkproduktionen drastiskt. Det skulle dessutom krävas
nybyggnation för många miljoner om vi skulle ha fått ett underlag som kunde dra
runt gårdens kostnader och som skulle svara mot de nya kraven på djurstallar.
Så vi stod inför ett vägval; satsa ordentligt på mjölkkor och göra stora investeringar eller avsluta den delen av vårt liv. Det blev det senare och det var nog Rolands nötdjursallergi som till slut fick avgöra. Men det var ett tungt beslut i skuggan av de generationer som brukat gården förut.
Inte förrän nu, 12 år senare, så orkar vi äntligen röja ur ladugården för att eventuellt använda utrymmet till något nyttigt, åtminstone till förråd.
Idag hamnade de gamla båsgrindarna i containern. Mycket nostalgi är det och många minnen som dyker upp, vi minns kor som mjölkade mycket och som fick kalvar som var bra och som fick ärva namnet; Stjärna, Lindagull osv.
Kotavlorna hänger kvar ett tag till. Man skrev med vanlig tavelkrita på dem. Och det sista som skrevs finns fortfarande kvar.
En epok är till ända. Det är sorgligt men sant i en värld som behöver allt mer mat till sina invånare.
Roligt att du fotade stjärnas och lindagulls skyltar. jag följde dom där kossornas liv och levene på ganska nära håll oxå. berättade för rektor och skolsköterskan idag om min bopålandet uppväxt . lite om gården och kor och omen klass på tre elever. det visade sig att rektorn vuxit upp om möjligt ännu mer avsides i nån mimimal by i norrlands inland och i hans brors klass var det bara en . så ok då det var ju snäppet värre. vi tar igen det nu med 350 elever.
Roligt att du fotade stjärnas och lindagulls skyltar. jag följde dom där kossornas liv och levene på ganska nära håll oxå. berättade för rektor och skolsköterskan idag om min bopålandet uppväxt . lite om gården och kor och omen klass på tre elever. det visade sig att rektorn vuxit upp om möjligt ännu mer avsides i nån mimimal by i norrlands inland och i hans brors klass var det bara en . så ok då det var ju snäppet värre. vi tar igen det nu med 350 elever.
Lena: Ja, det här har många upplevt i Sverige de senaste decennierna.
Malin: Det är lite roligt att Din uppväxt på landet med jordbruk och kor i ladugården, numera uppfattas som lite lätt exotisk. Och i och för sig så kommer en skola med sammanlagt 30 elever och klasser på 3 stycken också att vara exotiskt om ytterligare ett årtionde. Men så små klasser var inte bra, det tror jag vi är överens om i vår familj.