Manliga f.d. ( ?) makthavare...
- Vad var det jag sa, hon kunde ju inte!
och på så sätt tvinga fram ett ledarbyte, eventuellt utifrån egna önskemål. Eller är det möjligt att hämndlystnaden är så stor att agerandet enbart har destruktiva förtecken? Kan det vara prinsessan - på -ärten - syndrom med en skavande misstanke om att nytt ledarskap med automatik innebär kritik av det gamla?
Jag läser förstås om Göran Perssons utspel i samband med första maj (Aftonbladet 2:a maj) och senast Börje Hörnlunds artikel i DN där han kritiserar Maud Olofsson i samband med centerstämman i Örebro nu i veckan. Nu är ju inte Maud efterträdare till Börje men fenomenet kan ändå vara detsamma. Göran Perssons maktutövning har intresserat mig förut och jag har skrivit om den i ett inlägg januari 2008 som handlade om diktatorn i demokratin, alltså om detta med möjligheterna att styra med diktatorsfasoner trots den demokratiska inramningen.
De här farbrödernas kritik i sak ska jag inte grubbla över i det här inlägget, men jag kan inte låta bli att fundera över detta med manligt och kvinnligt i maktspel. Det måste ändå vara ovanligt att föredettingar inom politiken så hårt och framför allt så öppet utåt kritiserar sina efterträdare som skett här. I de flesta organisationer finns möjligheter till interna diskussioner, men utåt brukar man istället försöka knyta näven i byxfickan, bita i det sura äpplet för den goda sakens skull eller försöka acceptera att med nya ledare kommer också nya tankar, eller, till och med, stötta sina efterträdare. Många tycker nog att det vore anständigt att de som har avgått från sina poster också drar sig tillbaka i praktiken istället för att utnyttja sin gamla maktposition till att sabotera för sina efterträdare genom att splittra sina partier / sina allianser. Hade det varit möjligt att agera som G.P och Börje H gjort om efterträdarna varit män? Är detta en del av ett maktmönster i samhället? Eller är det en slump?
Tror inte att det är ett fenomen enbart riktat mot kvinnliga efterträdare till män. Men nog är det lite typiskt manligt beteende att utåt kritisera sina efterträdare (oavsett kön).
Gubben: Om jag rannsakar hur manliga ledare har hanterat sina efterträdare så undrar jag nog ändå om det inte finns anledninga att fundera över genusmönster.
Visst är detta ett intressant studieämne... :-) Jag tror också att det oftare förekommer att man förgör kvinnliga ledare, men visst förekommer det även mot män.
Varför blir en del män så starka att de själva tror att de sitter inne med den enda sanningen. I en liten grannkommun finns det en sådan macho man som satt som kommunalråd år efter år efter år. Avgick till sist på den posten med ålderns rätt. Men inte lämnade han politiken - han försöker fortfarande styra efter sisådär 4-6 år. Det har lett till att hans manlige efterträdare lämnar sin post som kommunalråd! Så säger åtminstone ryktena, och jag tror nog att det är sant...
Hur sjutton kan vissa människor få sådan makt? Obehagligt är ett lindrigt ord...
Makt förblindar! Det fattar man när man läst om ett antal absurda skandaler när det gäller maktmissbruk. Och för en del människor så är det nog svårt att acceptera att man lämnat maktpositionen bakom sig. För dem fyller makten ett starkt känslomässigt behov tror jag och det ursäktas sedan med att man säger att man måste gripa in och göra goda gärningar och ställa till rätta. Men i grunden handlar det om ren skär maktlystnad. Jag är inte förvånad över Ditt exempel. Det liknar lite det jag skriver om i inlägget. Och det kanske lika väl kan riktas mot manliga efterträdare och handla mer om maktlystnad än om genus. Gubben är ju i sin kommentar inne på den linjen också.
Jag tänkte på det du skrev om häggen i mitt inlägg, tror det var så att en av mina barn tuggade på ett blad och fick väldig klåda över kroppen...hur har det gått för din elev?
Ja det är många som tycker att det är konstigt att edelweissen blommar här, men det går ju onekligen att få den göra det...denär vacker och jag tar ofta in den och torkar på hösten,,,
kramen på dej
Att fylla upp platsen efter starka företrädare är nog alltid lätt P.A. Hansson eller G. Hedlund var sådana.
I ivern att försökna efterlikna en skugga av någon av dem tror jag i min naivitet att de förhäver sig en aning.
Inga, handen är en lite aning bättre, kanske penicillinen börjat verka, hoppas det är så. Sköterskan kommer fortf.dagligen, men kan inte ännu inte höger hand.
Skulle bara tala om att nu har jag läst alla 4 böckerna i serien Utvandrarna och det var mäktig läsning.Kram Thalina
Kicki: Det gick bra med eleven, inga symtom alls på förgiftning, men vi blev lite skärrade en stund.
Rut: Roligt att Du kommenterar på min blogg igen! Men jag förstår om Du behöver vila Din hand nu när det gör ont. Det blir säkert bra men tar tid. Roligt att Du känner Dig bättre nu, då är det på rätt väg.
Thalina: Det är verkligen ett epos! Jag minns vilken stor händelse det var när de kom ut en gång i tiden. Alla gick och väntade på nästa bok och Wilhelm Moberg var en superkändis på sin tid. Dessutom var han ju väldigt frispråkig så det kunde bli rubriker.
Alla: För alla eventualiteter, Gubben som kommenterar här på min blogg är alltså inte min gubbe utan Gubben vid Rämen som har en alldeles egen blogg också. Jag påpekar det eftersom det varit missförstånd ibland.