Inga Magnusson

Såg just programmet om Göran Persson och blir fascinerad av detta med makt och ledarskap. Vi lever i en demokrati. Det innebär att det är folket som styr genom sina valda representanter. Men inom ramen för ett demokratiskt system kan en diktatur frodas och den är svår att göra något åt. En del människor kan med skicklighet och manipulation sätta demokratin ur spel inifrån. Det är försåtligt eftersom det sker inom demokratin och lite i taget och därför inte syns utåt så väl. Jag har läst organisation och ledarskap inom ramen för universitetsstudier i pedagogik, sociologi, statsvetenskap och historia och det ger  en del funderingar i ämnet.

(Alla som saknar intresse för samhällsfrågor, ledarskap och organisation kan sluta läsa här för den här texten är lång)

Demokrati-diktatorn har en hel del redskap att använda sig av för att uppnå och behålla sin maktposition. Han (för det är oftast en han) bygger medvetet upp en krets av ja-sägare runt sig. Alla andra tas  bort och utrensningarna görs mycket omsorgsfullt. Till en början sker det diskret och bakom kulisserna, men med stigande maktfull fartblindhet allt mer synligt och förödmjukande för dem som avpolleteras.  Och det är önskvärt för demokratidiktatorn att det syns; "enom till straff, androm till varnagel". Det ska synas utåt vem som bestämmer så att människorna i organisationen visar den rätta respekten och håller sig i skinnet.

 Den lilla kretsen av ja-sägare smörjs med favörer i form av medinflytande i framför allt egna hjärtefrågor. Ibland kan det vara ett betydande medinflytande men över tid allt mindre. Demokratidiktatorn testar hela tiden hur lite han kan ge för att vara säker på den 100-procentiga lojaliteten från medlöparna, så det brukar innebära rätt små köttben så småningom. Om det skulle krävas för mycket så är diktatorn rätt snabb att byta ut sina närmaste medarbetare. Här är gammal vänskap billig och till intet förpliktigande.

Den här lilla kretsen av lojala måste ofta tillsammans med diktatorn göra sig ovän med en hel del av dem som finns inom den demokratiska organisationen för att tillsammans med honom upprätthålla makten och de vet att om diktatorn faller, så faller de också. Därför så funkar hotet om att avgå. Demokratidiktatorn kan hota sin närmaste omgivning med att avgå om han inte får igenom sin vilja. Det låter ju lite som sandlådan men det hotet brukar nästan alltid vara verkningsfullt och opposition tystnar: Faller en, faller alla.  

En demokratidiktator ödar ingen tid och energi på att samla viljor inför beslut. Han fattar sina beslut snabbt och genomför dem också snabbt och effektivt. Eventuella invändningar får komma i efterhand och kan alltid viftas bort med att det fanns inte tid att föra ut en diskussion. Man skulle ha förlorat så mycket på att vänta.  Diktatorn ägnar sin tid åt att regera kraftfullt och att agera utåt. Han får mycket energi  till det eftersom han kan ignorera dem som på pappret ska vara demokratiska medspelare. 

Tiden / tajmingen är viktig för demokratidiktatorn och den är ett av hans starkaste styrmedel. Han har ofta makten att sätta agendan och gör det också väldigt medvetet tidsmässigt. Det som är oönskat sätts ut i en komplicerad och långdragen långbänk, ibland under förevändning att det är demokratiskt att göra så. Medan de beslut som är av honom önskade fattas snabbt och förankras i den egna leden först i efterhand. Eventuellt förankras de inte alls. En del av alla de beslut som fattas i organisationen är ju mindre populära hos diktatorn och då kan han helt enkelt underlåta att genomföra dem och ibland sjunker det hela undan i glömska utan att någon märker det.

Beslutsnivåerna är också föremål för intresse i en demokratidiktatur och manipuleras efter egna önskemål. Genom omfattande delegationslistor kan makten läggas, som det heter långt ner i organisationen, dvs hos tjänstemännen /ämbetsmännen. Och vem har direkt makten över dem om inte diktatorn? Det offociella skälet att lägga beslut längre ner kan vara att de ska komma närmare de berörda eller att de ska gå snabbare, men ofta handlar det om att diktatorn vill utöka sitt inflytande över dem. Beslut kan också tryckas upp i hierarkin till att hamna hos den lilla kretsen av garanterade ja-sägare. De beslutsfora som demokratidiktatorn skyr är mellannivåerna där det finns full insyn och många är med och fattar beslut. Då finns det alltid risk att någon hinner samla ihop en opinion.

Information är en nyckelfaktor i en demokratidiktatur. Den som har kunskap har också del av makten. Genom att undanhålla information för alla utom den närmaste kretsen av ja-sägare så finns alltid ett övertag. Att skaffa sig information på många olika sätt genom ett nätverk av lojala ögon och öron är viktigt. Här byggs metodiskt och hela tiden med hjälp av små favörer.

Med hjälp av informatörer både neråt och uppåt i organisationen, men även utanför organisationen så kan styrningen ske i detalj och beslut manipuleras fram, respektive hållas tillbaka i god tid. Det är inte ovanligt att en diktator gör direktingripanden i beslutsprocesser  långt ner i organisationen och ofta med metoder som sätter demokratiska regler ur spel. Men en sann demokratidiktator står över gällande  principer.

Demokratidiktatorer avgår inte gärna även om de hotar med det ibland. Det kan hända att de tvingas till slut därför att de drivit sin diktatur för långt och avslöjas med övertramp så stora att det inte kan accepteras i ett samhälle som säger sig vila på demokratins grund. Det kan alltså bli en sorts skandal, internt eller offentligt. Det kan tyckas märkligt att det kan komma dithän, men vartefter ideologierna blir blekare och tunnare i den lilla kretsen av makthavare så försvinner också den värdegrund som demokratins handlingar bygger på. Det blir lättare att trampa fel när de värderingar som borde sitta i ryggmärgen är utsuddade. När alla ifrågasättare är utrensade sedan länge så inträder också en viss fartblindhet.  Det finns ingen kvar som kan varna när det barkar iväg för långt. Och när de diktatoriska övertrampen har fått passera obemärkt under en längre tid så blir de allt större och allt oblygare.  

Demokratidiktatorns maktlystnad är mycket stark förstås och strävan efter mer makt är en stark drivkraft. När / om det kommer till en punkt där demokratidiktatorn märker att nu går det inte att komma längre, det går inte att få mer makt än så här, de steg uppåt i makthierarkin som han trodde var möjliga visar sig vara stängda för honom, då kan en uppgivenhet inträda som gör att han avgår.

Ett annat skäl att avgå kan självklar också vara möjligheten att nå en högre maktposition. Det säger han aldrig nej till.

Kroppen kan naturligtvis också säga ifrån. För detta att hela tiden hålla koll på allt och alla i organisationen kräver en stor arbetsinsats. Motviljan mot att dela med sig av makten gör att det finns nästan ingen fritid för en demokratidiktator. Det kan göra att kroppen svarar med sjukdom eller annat som tvingar fram en avgång. Trilskande hustrur brukar däremot sällan vara skäl för avgång. De byts nog hellre ut i så fall.

När väl demokratidiktatorn avgår så är det väldigt tunt med naturliga efterträdare. Den begränsade kretsen av ja-sägare lär falla i samma stund som diktatorn faller eftersom de har deltagit med liv och lust i de elaka utrensningarna och överkörningarna. Och några andra har inte fått ta plats vid maktens grytor. Så lusten att ta vid kan vara begränsad Det brukar innebära att man släpper loss ett stort behov av att åter igen bygga upp demokratin från grunden eftersom den har varit utspelad under längre tid. De vanliga demokratiska processerna ska gnisslas igång  igen och det kan kärva i början.  Och en ny ledare kan ha svårt att hävda sig i den huggsexa efter makt som kommer när alla hämningar nu släpper och det blir svårt att leda uppbyggandet av en ny demokratisk plattform. Det blir lite som ett hingstsläpp på våren innan en normalt fungerande makthierarki har byggts upp. Det kräver också en hel del uppmuntran för att sparka igång de medarbetare som har avsomnat under diktaturtiden, alla de människor som har gett upp sitt engagemang och sin kreativitet under den tid de varit degraderade till röstboskap.

Sen kan  demokratidiktatorn naturligtvis leda skickligt, fatta bra beslut och genomföra viktiga förändringar men det är inte det jag diskuterar här. I vissa lägen kan man efteråt se att diktatorn har haft en dynamisk ledarperiod, kanske genomfört en ekonomisk sanering som inte varit möjlig annars. Men det är en annan femma.

Det här är intressant och spännande att grunna på. Och jag kan inte låta bli att fundera över varför demokratin inte har utvecklats särskilt mycket sedan romarna lade grunden en gång för ett par tusen år sedan. Demokrati handlar ju mycket om kommunikation och där har ju hänt en hel del som borde vara direkt användbart i demokratins tjänst. Jag blir ibland lite misstänksam och undrar om det är ett medvetet tillbakahållande av dem som finns med i makteliten. På  andra områden har ju exempelvis teknisk  utveckling och kommunikationsutveckling  gått hand i hand, men inte när det gäller att utveckla folkstyret.