Mitt värsta orm-minne!
Tänkte just häromdagen att jag inte sett några ormar alls den här sommaren. Men så fick jag se tre stycken på två dagar! Det var såna här, små snokar, säkert ungar. Alla var förstås döda på vägen. Mitt värsta ormminne är gammalt. Det var när yngsta sonen Mattias var så där 4-5 år och gick lite före mig ner till farmor o farfar på Liane. Plötsligt stannade han på vägen. När jag kom ifatt honom såg jag att han höll i nåt långt svart och det var en snok. Jag blev förstås förskräckt och skrek åt honom att han skulle släppa den, men han vägrade. Och jag som har ormfobi vågade inte ta i ormen, utan lade ner gossen på vägen, satte foten på ormen och drog i sonen så han tappade taget. Efteråt fick vi reda på att han trodde han hittade en lakritsstång på vägen och därför vägrade att släppa frivilligt. Det var ett favoritgodis!
Kommentarer
Trackback