Inga Magnusson

Till för en vecka sedan hade jag nog aldrig köpt nåt annat än svenska jordgubbar. Mina föräldrar hade en jordgubbsodling, som de startade i mitten av 50-talet, något halvt tunnland så där och sålde bär, så jag har växt upp med Freja, Senga Sengana,  Dot Schewen, Abandance, Ydun och en del andra ;- ))  (Varför bemödar sig mitt minne med att komma ihåg femtiotalets jordgubbs-sorter när jag konstant glömmer det jag ska göra för stunden!!) Både mamma o pappa  hade en del lantbruksutbildning så de var intresserade och kunniga med plantval, plantering, hästhackning och halmning.  De gjorde många tidiga morgnar i jordgubbslandet, butikerna skull ju ha sina bär till öppningsdags på morgonen. När pappa jobbade fick mamma ta de stora trälådorna med bär på  pakethållaren och cykla till vårt lilla samhälle. De strävade och jobbade alltid. 

 

Minns att Freja var en extremt tidig sort. Den var mogen till Midsommar, det hade ingen annan. Och det gav bra utdelning. Då betalades 3 kr / litern för bären och de som fanns plockade såldes direkt. Man ska veta att en normal timpenning då var 1.50 - 3.00 kr! 

 

Tillbaka till de spanska jordgubbarna. Alltså, jag har länge känt motvilja mot att köpa annat än svenska bär, kan inte minnas att det hänt någon gång. Men nu tänkte jag att jag måste testa, man kan inte bara vara fördomsfull, de kanske var lika goda som svenska. Så jag köpte alltså ett par förpackningar. 

 

Men vilket stolpskott!!! De var hårda, nästan som trä. Det dompade när man lät dem falla i skålen. Det gick inte att dela  dem med skeden, fick skära dem i tunna skivor med kniv före servering. Och dessutom tämligen smaklösa, dränkte dem med socker och ägglikör. Nej, det var sista gången jag testade nåt annat än svenska jordgubbar, aldrig mer! Hoppas de kommer snart.