Log-golvet fortsätter Roland med och mer om ladugården!
Den norra delen av log-golvet är nu bytt och klar. Logen fungerar numera som traktor-garage. Det går att köra tvärs igenom från öppningen i söder ut genom öppningen i norr.
Här uppe syns hissen som installerades på 60-talet. Den var eldriven. Till vänster om den syns höfördelaren som Roland lät installera de sista åren han brukade gården själv. Men innan dess var det alltså el-hissen som tog in höet och den var en god hjälp.
Elhissen installerades alltså i början på 60-talet av Åke på Elgtån och hans farbror Helge på Tallbacka (Svensbyn). Här fick man stå och sköta el-hissen i höskörden. Det lades ett nät i botten på hövagnen innan höet samlades upp på åkern. Nätet krokades i hissen, hölassset drogs upp ur vagnen och kunde köras i sidled med hissen till ladorna. Det hamnade då i mitten på ladan. Det betydde att en hel del måste dras ut mot kanterna för hand med högaffel. Mödosamt och dammigt. Under höet fanns en tork som sattes på när dagens höskörd var klar och då kom en varm pust upp ur höet. Sen var det bara att hålla tummarna att det inte blev strömavbrott, för fuktigt hö blir fort varmt och börjar brinna. Hötorken var en god hjälp. Den gjorde det lättare att få in höet tidigt, man måste inte vänta ut att det blev helt torrt. Och därmed blev det bra värden, högt protein och hög energi så man kunde spara på kraftfodret. Ett år hade vi allt hö inne före midsommar. Jag lärde mig sköta hissen men jag var allt lite rädd. Det var tungt, 800 kg skulle upp ur självlastarvagn. Det brakade och gnirkade i hela byggnaden. Vi körde varje år in ungefär 80 hölass på den tiden vi brukade gården själva. Hissen är godkänd för 1100 kg och används fortfarande när den behövs.
I de här två hålen satt ett block fast innan den el-hisssen blev installerad, länge sedan alltså, men Roland minns den som barn. Det var en släphiss-anordning som kunde hjälpa en häst att dra upp hölasset. I blocket här var en vajer fäst, den krokades i hölasset och så fick hästen gå framåt och dra hölasset ur vagnen. Höet hölls på plats av en gran-slana i botten och länkar runt. Väl uppe ur vagnen så låstes hölasset och kunde dras i sidled med handkraft med långa rep. Sista åren släphissen användes så lossnade ibland spärren när hästen dragit upp lasset, för den var sliten. Och då drattade hela lasset ner på golvet och hästen drogs snabbt baklänges. Stackars!
Det här märket gjorde Harry Hwittfeldt på log-väggen när han och en till hade målat hela ladugården för hand 1937. Rolands far sa alltid att han gjorde märket på fri hand, men det verkar otroligt.
Byggmästare Svensson från Åsebyn byggde ladugården på Liane. Den är 58 meter lång och 10.35 meter bred. Han byggde den och ladugården på Prästgården som är närmare 80 meter lång (en lada till) . För bygget av båda ladugårdarna sägs att han fick 30.000 kr och då stod kyrkan för materiel.
Rolands pappa Thyko och hans bror Nils bar upp tegelpannorna till ladugårdstaket på Liane på två och en halv dag. De tjänade 25 kr var per dag på det. Ett mödosamt arbete att gå med tegel upp och ner i stegar. Det var röda köttet på axlarna efteråt sa de.
Här är ladugården på Prästgården sedd från Liane. Båda gårdarna ägdes alltså av kyrkan sedan hundratals år. För länge sedan brukade prästen Prästgården som sin försörjning. Liane blev prästlöneboställe. Gårdarna slogs ihop 1986 och Liane blev brukningscentra. Fastigheten såldes 1996 och Roland köpte den då. Den heter Silleruds-Liane. Sammanlagt är det 167 hektar, varav 55 hektar åker. Sen kommer det till vattenyta som är skiftat till gården i Östra Silen, Sundsälven och Bäcketjärn
Kommentarer
Trackback