Inga Magnusson

Det är verkligen speciellt med hararna. Vi ser flera stycken varje dag i trädgården, typ mellan tujabusken och husväggen (favvoställe) och vid humlen (också favvoställe).  Jag bestämmer mig ibland för att nu ska jag ha kameran beredd så jag kan ta bild på dem, men det funkar inte. De håller sig gömda och väntar tills man är bara någon halvmeter ifrån. Då gör de ett skutt och hoppar iväg som oljade blixtar. Haren  på bilden ovan fick jag i alla fall en bild på när han skuttat ur perennerna vid humlen,  rundat husskylten, tagit en sväng ut på vallen bredvid huset för lite längre bort vända in på  tomten igen. Det är fältharar och vi ser alla storlekar; såna som är vuxna, halvstora och så små ungar som Roland såg dia häromdagen.

 

Tyvärr är det väl så att fälthararna tar över och skogsharen drar sig tillbaka i samma takt. Vi såg fältharar nere vid Brogärdet för några år sedan. Det var långa tass-spår i snön på vintern, spår som inte vilade oppe på snön utan som sjönk ner. Sedan ett par år har det varit föryngring vid Lianehuset, är det nu också. Roland har sett flera små vid veden. Och nu har vi dem alltså etablerade i trädgården. Grannen längre bort har dem också alltid vid huset. De förökar sig vintrar när det är lite snö förstås, mycket snö klarar de inte av. 

 

Det kan alltså bli en spännande jaktsäsong till hösten.

 

En fin kväll hade vi igår lördag. Grillning av vildsvinskorv tillsammans med goda vänner på Corona-avstånd.