Lille fågelterroristen - svarthätta!
Han sitter alltså dag efter dag i hallonsnåret bredvid altanen och larmar - i timmar. Det är inte sång utan ett tjickand larmljud som han sysslar med. Och högt är det -vriner i öronen. Svarthättor kan tydligen sjunga också men det sysslar inte vår fågel med. Har inte hört hans fågelsång en enda gång, bara larmljudet.
Jag har försökt smyga intill honom i flera dagar för att få en bild men han envisas med att flaxa omkring nere i buskarna, sällan stilla, svår att fånga med kameran. Lyckades i alla fall få några bilder häromdagen när vi satt ute och pratade med Anders o Annelie och svarthättan samtidigt försökte överrösta oss. ;-)) Det är en liten och oansenlig pippi. Han ser luggsliten och okammad ut, behövde ägna lite tid åt fjädervård istället för att väsnas.
6 ornitologer hade rätt! De lyssnade på ljudet och det var alltså en svarthätta! ;-)) Jag gissade först på busksångare när vi bara hört lätet och kollade runt på nätet. Men det var alltså fel. Nu har jag läst på lite om svarthätta. Det är hanen som ser ut så här, honan har mer rödbrun mössa. De får oftast 5 ungar. Kanske är det ungarna han håller koll på med det eviga larmljudet för han får svar från träd / buskar i närheten. Det vore mer logiskt att han är en sliten pappa som försöker tygla en barnaskara än att han bara sitter och larmar för sig själv timme efter timme.
Svarthätta äter insekter och bär. Då fattar jag att han gillar våra vildhallonsnår. Där finns goda bär och getingar som sitter på bären och mumsar på dem. Han kan alltså äta både varmrätt och dessert samtidigt. Inför vintern flyger den här lilla pippin ända till östra Afrika / Medelhavsområdet, helt obegripligt att den klarar av en så lång färd och så tillbaka hit igen på våren! Inte underligt om den är luggsliten och stressad. Jag har förstås inte hjärta att jaga bort honom fast han är en högljudd knäppgök. Vi står ut med larmandet och tänker på hans vedermödor i livet.
Kommentarer
Trackback