"Tårtgeneralen" liknar ingen annan film!
Den är helt enkelt suverän blandning mellan dokumentär och spelfilm. Filmen handlar egentligen om Filip Hammars uppväxt i Köping, men det är klart att han har vässat situationer och rollfigurer för att göra det till en bra spelfilm. Det är kärlek till små orter på landet och man bara älskar det i all sin ärlighet. Om man inte vetat att det fanns verklighetsbakgrund till både människor och händelser så hade man avfärdat filmen med att den är alldeles för fantasifull, men det här är verklighet och den överträffar dikten. Det blir en blandning med tårar och skratt, men hela tiden djupt känt engagemang.
Man blir berörd, för det handlar om att vara utsatt på olika sätt men att inte ge upp utan till slut kämpa sig fram till revansch. Filmens tema är människans rätt att vara udda / annorlunda utan skyldighet att inrätta sig i omgivningens norm. På det temat löper flera livsöden som röda trådar genom handlingen men allra tydligast en ovanlig sådan; barnet Filip Hammars förhållande till en udda pappa. Vi pratade om de olika rollfigurerna hela hemvägen och den tar en timme, det är bevis på att filmen var bra. Den går några dagar till i Karlstad, passa på att se den! (Och sonen klarade värmlandsdialekten bra, dessutom som Hagforsing den här gången! ;- ))
På ett annat plan handlar filmen "Tårtgeneralen" också om den lilla ortens revansch över storstadens föraktfulla attityd. Köping utsågs verkligen av Jan Guillou i ett tv-program till Sveriges tråkigaste stad. Det gjorde Köpingborna ledsna och skamsna men några gav inte upp utan kämpade på för att visa något annat. De ville ha upprättelse. Jag tänker osökt på andra okänsliga fördömanden av små orter. Årjäng dömdes ut för något halvsekel sedan i en statlig utredning som jag tror hette "Oscarssonska utredningen". I kölvattnet på den blev det en tv-serie som jag tror hette "Det lilla samhället". I utredningen förutsågs Årjäng avfolkas och i stort sett försvinna från kartan. Idag är Årjäng en välmående kommun som blomstrar med bl.a. sin skog, sin gränshandel och många välskötta småföretag. Grums är ett annat exempel på en liten stad som tv beskrev som urtråkig och utan framtid. Nu åkte vi förbi Grums. Här jobbar bortåt 1000 personer med att bygga världens modernaste o största kartongfabrik. Arbetarbarackerna i flera våningar ser ut som en egen liten stad på industriområdet. Bygget är gigantiskt, syns efter E18 och Grums har fått sin revansch. Grums kommer inte att försvinna, det kommer tveklöst att ha en bra framtid med en sån stor industri.
Så här kan man fixa biljetterna till bio numera. Man går in på nätet, bokar önskade platser i salongen, betalar dem likaledes på nätet och visar upp dem i sin telefon vid inträdet. Fast man kan betala som vanligt i kassan också om man vill. Där vi köpte godis och popcorn så förvarnade man om att man inte kommer att ta kontanter i fortsättningen. Kontanter tog man heller inte vid restaurangen på Bergvik. De är verkligen på väg bort, det märks vid såna här utflykter i vida världen, långt från Liane.
Kommentarer
Trackback