Vinterns första skidtur!! Va skönt!
Kavade iväg på mina skidor idag för första gången den här vintern! Minns inte om jag tog mig ut någon gång förra året. Men nu kollade jag på långtidsprognosen och det såg ut att hålla sig på minus fram till tisdag nästa vecka. Då kändes det lite lönt att försöka kämpa med att lägga upp ett spår. Ibland har jag gjort spår på andra sidan vägen, det är en rätt stor åker. Men den var alldeles för knölig, så jag labbade runt på den lilla mellan oss och Litorpet. Den är inte stor men rätt slät. Tar väl så där fem minuter att åka runt, men om jag åker 10 varv så blir det nästan en timmes skidåkning ;- )) Inte fy skam. Ska kolla om det finns möjlighet att göra något längre spår i närheten eller om någon redan har fixat det. Precis hur jag ska staka mig fram sitter liksom i ryggmärgen, ungefär som att cykla. Men balansen är skruttigare med åren. Tur att mitt lilla spår inte har några branta backar. Skidorna gick ibland ner i gräsbädden under och då nöp det ihop och blev tvärstopp. Men det blev allt mer stabilt efter några varv runt. ;- ))
Jag räknade ut att mina skidor måste vara minst 30 år gamla. De köptes till son Markus när han var ungefär så lång som jag är nu för de är perfekta till mig i storlek, och jag är så där 1.68. Med den längden var han 10 - 12 år. Sen drog han iväg och blev lång. Hans skidkarriär var kort, han övergav den snabbt för att ägna sig åt fotboll och tennis både sommar o vinter. Så jag fick ärva skidorna och de fungerar bra än.
Så här ser bindningarna ut och såna har nog de flesta nu levande svenskar inte sett. På pjäxan finns en metallbygel som man ska trä över en metallhållare på skidan och så spänner man med uppbjudande av alla sina krafter den där hållaren över. Jag vet inte vad den här typen av bindningar kallas, kanske råttfällor.
Jag vet att såna här inte finns att få tag på längre. För rätt många år sedan nu, säkert 10 . 12 år sedan, så tog jag med mig mina pjäxor till en stor sportbutik i Karlstad för att köpa ett par nya. Jag tyckte att mina gamla var lite slitna och började spricka i skinnet.
Mannen jag bad om hjälp hade fullt schå att hålla mungiporna i styr och sa diplomatiskt att såna hade de inte haft på många år. Kanske borde jag leta på loppisar! Ha ha...! Kan tänka mig samtalsämnet på hans kafferast nästa gång när han fick chansen att berätta om den här gamla kärringen som kom in och ville ha typ antika pjäxor.
Min egen skidkarriär blev också kort. Jag vann KM i min kommun när jag var 9 år, det var första gången man fick vara med på det. Jag var jättenöjd och såg fram emot att jag skulle få en snygg tennpokal med gravering, för det hade min bror fått när han vann KM vid samma ålder några år tidigare. Men det blev en skammens stund när jag fick mitt pris; det var en liten fjompig glasvas för en vas passade flickor bättre sa min lärare. Jag tror inte att jag skämts så, varken förr eller senare. Tror att jag lämnat den till second hand. Där slutade min skidkarriär alltså. Och det var nog tur för jag har inte talang för sånt här.
Kommentarer
Trackback