Inga Magnusson

Dom känns alltid som en hälsning från min barndom. De spred sig från skogen in i trädgården i mitt barndomshem. Många var det då, de trivdes i det skogiga  hörnet av tomten.  Mamma tog med några plantor när hon flyttade hit till Värmland, till Svensbyn. Sen tog jag med dem när mamma gick bort  för åtta år sedan. Jag hade väl inte så stora förhoppningar att de skulle klara sig här hos oss men den här plantan har överlevt invid husväggen och utan uppmärksamhet. Tänkte nog att den här kalla vintern och våren kanske skulle knäcka den men icke. Nu vill den blomma och tar fart. Vi har satt ett kompostnät runt den så den ska få vara ifred för grävande hundtassar. 

 

Nu på morgonen var det ett bakslag för våren, hård vind och snö har kommit under natten.  Skitt! Det räcker nu!