Inga Magnusson

En undersökning visar att väljarna är skeptiska till politiker och en majoritet tror inte på att de vill ha makt för att skapa ett bättre samhälle utan för egen vinnings skull. En sån undersökning är rätt meningslös om man inte vet vad svaren skulle ha varit för 5 eller 10 år sedan. Har det ändrat sig? Ökat eller minskat förtroende?

 

Just nu så är fokus hos partiernas spin-doctors koncentrerat på landsbygd. Löfvén ska göra göra showartade utspel för att visa sitt stora och plötsliga intresse för oss som bor utanför storstäder.  Det hade varit mer förtroendeingivande och mindre show - suspect om han valt en annan dag än den i Almedalen för att träffa glesbygdsbor, om han valt en vanlig arbetsdag istället  för en dag som mest syftade till att ge rubriker. Jodå, Sverige har i motsats till Norge valt en linje där landsbygden utarmas och avfolkas, så visst bör politiker lyssna på vad som händer där. Men det kanske skulle skapa mer förtroende om detta nya intresse kantades av konkreta och bra förslag istället för mediafokus.

 

Visst kan man skylla en del elände på politiker, migrationskaoset är ett exempel, men bakom deras felbedömningar låg starka påtryckningar från ett samfällt media-etablissemang. Många vågade inte riskera sin karriär och sin födkrok på att göra nåt annat än att följa mainstream. Och man kom att utgöra ett kompakt politiker-etablissemang helt dövt för oron bland vanligt folk. Sen gjorde de stora  politiska partier en helomvändning för att klara upp en ohållbar situation och den förstärkte inte heller förtroendet. Fortsatt så pågår  försök att mörka fakta och manipulera statistik. De migranter som nu fått uppehållstillstånd har inga bostäder eller jobb  att gå ut till i vårt land. No go zonerna i några storstäder och mindre städer är nu etablerade och ingen politikernivå tar itu med dem, alla skyller på någon annan. Otryggheten griper omkring sig men avvisas av den politiska nivån. "Sverige har aldrig varit tryggare" brukar det heta.

 

Det vanligt folk ser  är  ett samfällt etablissemang av media och politiker där få vågade ens lyssna på åsikter utanför bubblan.

 

Sen finns det en nivå till som hör till etablissemanget och det är verk / myndigheterna och framför allt deras ledningar som ibland visar en påfallande arrogans mot medborgarna. Och det får fortsätta utan att någon tar dem i örat. Polisens högste chef är förstås ett tydligt exempel.

 

 Ett annat exempel är Naturvårdsverket som skött vargfrågan utomordentligt klantigt och nonchalant. Ingen bryr sig om att vi har riksdagsbeslut som borde följas. Verket gör sitt bästa för att kringå det på olika sätt och vi som ska leva med eländet lyssnas inte på, vilket konstateras i en forskningsrapport från 2016. Situatione är ohållbar på många platser och de drabbade tvingas att ta till illegal avlivning för att rädda undan något av sin livskvalitet.

 

 Sen har vi länsstyrelserna där någon exempelvis kan helt godtyckligt kan stoppa en enskild markägares skogsavverkning pga lavskrika och det utan ersättning. Det är statlig konfiskation av privat egendom. Lavskrikan är en fågel som inte ens på allvar är hotad. I skrivelsen från länsstyrelsen till markägaren så frågar man helt fräckt vad han hade tänkt använda pengarna från avverkningen till och om han inte kan låna beloppet i bank istället. Man bara baxnar! Det finns ingen reaktion uppifrån på detta, ingen reprimand som redovisats. Detta är ett exempel på missbrukad makt från det hållet. Och det som är mest upprörande är att det saknas reaktioner uppifrån på den skrivelsen.

 

EU uppfattas också som en del av etablissemanget förstås. Unionen driver en globaliseringsiver som flyttar makten från ländernas folkvalda parlament till tjänstemannanivå i Bryssel. Den flyttas också medvetet från politiker till domstolarna, alltså ut ur den sfär som är påverkbar för vanligt folk via de folkvalda politikerna. EU fattar också en mängd  beslut som ingriper i  vardagsliv för många av oss, men   visar samtidigt en handlingsförlamning inför de stora problem som Europa står inför.

 

Sammanfattningsvis så är vanligt folks misstroende mycket större och mycket vidare än bara mot svenska  politiker. Det handlar om ett misstroende mot Etablissemanget med stort E och det är mycket mer än bara politiker, även om politikerna är den nivån som man uppfattar ytterst bär ansvaret. Etablissemanget inkluderar i mångas ögon EU, media, myndigheter, styrelser  och  statliga verk. Alla gör förstås inte fel alltid inom de här nämnda institutionerna, men oförmågan att ta itu med maktförskjutningar och maktmissbruk upprör.

 

Detta med skepsis mot etablissemanget återfinns just nu i flera länder. Det finns i Tyskland, Storbritannien, USA och  Frankrike. Det vore intressant att se seriösa analyser av vad den bottnar i.

 

Det jag skriver här är mina egna tankar utifrån vad jag läser och erfar. De kan naturligtvis vara helt fel, men de är mina. Och de startade egentligen med min förvåning över att det amerikanska folket valde sin nuvarande president. Det måste hos många ha funnits ett oerhört motstånd mot alternativen. Den frågan är intressant och jag tror inte att man ännu har funnit svaret.