Trollbunden av Ingmar Bergman hela kvällen!

Först var det filmen Fanny och Alexander, den långa versionen. Tror den tog tre timmar eller så. Jag glodde på den som fängslad. Den speglar Bergmans geni som filmskapare. Han är verkligen en skicklig historieberättare med många bottnar i sina berättelser. Ok, jag har inte gillat alla filmer han har gjort, fast jag har, i likhet med de flesta i min generation sett alla. Några har varit för tungsinta och svårbegripliga för oss vanliga människor. Men andra har varit mer nyskapande,  burleska och dråpliga. I Fanny och Alexander finns ju de allra bästa skådespelarna i Sverige någonsin med, vilket gör den extra sevärd. 
 
Det finns höjdpunkter i livsvisdom och filosofiska resonemang som är svåra att finna annorstädes. Bergman  ger verktyg att förstå tankar om Gud, moralen, uppfostran, kärleken, sköra superkänsliga människor, berättelseskapandet.
 
Jag har alltså sett alla filmer och läst både det han skrivit om sitt eget liv och det andra skrivit om honom. Det ger mig  bakgrund till kvällens Bergmantema. På några områden berör han mig speciellt  med sin ärlighet.
 
Som författare  Han är tvekslöst en skicklig berättare. Han skapar sina dramor så som de gamla ryska författarna gjorde. Det finns inget tvång att skapa en tidsmässigt jämn kronologi med redovisning av de rumsliga förflyttningarna.  Nej, berättelserna bärs fram av sinsemellan avgränsade scener som var och en byggs upp mycket omsorgsfullt som en radda teaterscener.  De kan tidsmässigt vara långt isär och han förflyttar sig ibland i tid och rum med parallella skeenden, precis lika hämningslöst som de gamla ryssarna gjorde. Fantasi och verklighet går också i varandra på ett sätt som inte stör utan som är helt logiskt utifrån det som händer. Fantasin är ett sätt att visa hur de olika rädslademonerna  härjar med personerna.
 
Som sin generation Det går att bättre förstå hur barn fostrades, hur familjer levde i hans generation genom att se hans filmer och höra honom berätta om sin barndom. Bergman är i princip jämnårig med mina föräldrar. Många barn fostrades verkligen med hårt arbete  utan att bortklemas med känslor och ömhet och det skedde av kärlek. Man trodde på fullt allvar att barn skulle härdas från början till att bli tåliga och livsdugliga och starka. Att fostra så  uppfattades av föräldrarna som en kärlekshandling. Jag känner igen det från hur mina föräldrar hade det som barn.De plågades inte så som Bergman beskriver men andan i barnuppfostran var så- Jag förstår dem bättre när jag lyssnar på Bergman.
 
Som en skör människa. Yrkesmässigt har jag träffat de här sköra människorna och  kunnat följa dem både i skola och senare i vuxenliv. Bergman hör till de sköra, men med speciella egenheter förstås. Han beskriver ingående och ärligt hur skyddslös han är mot sinnesintryck / känslor både utifrån omvärlden och inifrån sig själv. De invaderar honom och stannar ofta kvar så som  rumsliga upplevelser med  färger och scener, människors intryck på honom på ont och gott. Han har ständigt varit  utlämnad till nya förälskelser och känslor utan att kunna värja sig. Han har  varit oerhört sårbar samtidigt som han inte påverkats särskilt djupt av att han själv har sårat, gjort illa och enligt egen utsago övergett sina kvinnor och barn på löpande band. Med i bilden av honom själv finns också den livsbindande fixeringen / fokuseringen på att just berätta om sina känslor och upplevelser med film, teater och tv.
 
Bergman föddes 1918 om jag minns rätt och dog för 10 år sedan.
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Znogge

"Fanny och Alexander" är min absoluta favoritfilm. Vilka miljöer och vilka skådespelare!

God fortsättning!

Svar: Helt fantastisk!
Inga Magnusson


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback