Spår av människor i naturen - från förr och nu!
På vår tur med Seffrin genom skogen i söndags så såg vi inte bara naturens egna formationer utan också en hel del människolämningar. Gärdsgårdar var det gamla sättet att gränsa av området runt ett hus eller runt åkrar (gärden), bl.a. för att hålla ute kreatur som betade på skogen. Vid hus i skogen kan man se lämningarna. Inte så många kan numera konsten att bygga en fin gärdsgård. Här i västra Värmland heter det schygål.
Den här symaskinen står utanför en stuga här mitt i skogen. Kan vara en gammal Singermaskin med det pampiga gjutjärnsstativet opp och ner. Den gamla tanten, Tilda, som bodde här för länge sedan var sömmerska. Kanske är den kvar efter henne, funnen i något uthus eller på vinden? Vi vet inte så vi gissar och fantiserar. Stugan ägs numera av sommargäster som uppskattar att bo en bra bit från bilväg och ha det lite primitivt några veckor varje sommar.
Stugans kvarlämnade flaggstång ser ut att ha sin historia. Man funderar: En så liten stuga, ensam mitt inne i skogen, men någon har ändå bemödat sig att sätta upp en flaggstång som måste ha varit ståtlig när den var ny. För att fira något speciellt måntro?
En cykel kan också bli dekorativ i ett skimmer av nostalgi.
Vid nästa stuga finns en gammal harv. Men det var länge sedan den förberedde marken för sådd. Av bredden att döma en hästharv?
Kanske en gammal mjölkflaska? Mjölkflaskor hade alla torp och gårdar. Och de har sin historia. Efter mjölkning tappades den spenvarma mjölken på såna här stora flaskor och kyldes så snabbt som möjligt innan den skulle användas eller ställas på mjölkbordet för att hämtas av mjölkskjutsen som fraktade den till mejeri eller butik.
Den här vackert mossbeväxta muren har hållit dyngan från djuren på plats tills det på våren var dags att sprida den på åkrarna för att den skulle bidra till god växtlighet. Dyngan lastades från dyngrännorna i stallet och ladugården på skottkärra. Sen kördes den ut hit på dyngstacken, med eller utan den slippriga landgång, beroende på hur fullt det var.
Efter vägen kan man finna en annan mänsklig lämning, en av senare datum. Det är gränsmarkering mellan ägor och pilen visar att skogen till vänster tillhörde kyrkan. Kyrkans församlingar var stora markägare både genom köp och donationer från avlidna som hoppades på en salig hädanfärd. Någon gång på 70- talet ungefär så samlades merparten av församlingarnas skogsmark i stiftets ägo. Den vita toppen lär vara en stiliserad biskopsmössa men jag har ingen källa på det. ;- ) Numera har kyrkan sålt av mycket av sin jord och skog. Just här är de inte längre ägare, men biskopsmössan har fått stå kvar som en påminnelse. Och den berättar sin del av bygdens historia.
Kommentarer
Postat av: znogge
På ett vis är symaskinen riktigt vacker där den står men samtidigt så främmande i naturen...
Svar:
Inga Magnusson
Postat av: Lena
Tack så mycket för snabbt svar men då var det inte släkt
Trackback