Inga Magnusson

 

Nu har jag fått boken om UDS.

 

Det var speciellt på den tiden, innan det var etablerat att jobba med  att skapa dataspel. Son Mattias, född 1977,  satt under uppväxten  hemma i källaren med sin dator, först Commodore 64 sedan  Amigan, och ritade bilder till datorspel.  Ibland blev bilderna med i demos gjorda tillsammans med killar på andra orter. Mattias gjorde bilderna och de programmerade, gjorde musik osv.

 

När gymnasiet var slut för Mattias  del, mitten av 90-talet, så ringde jag runt på skolor för att kolla var han  kunde söka vidare för att utbilda sig i konsten att göra dataspel. Det fanns ingenstans. Jo, så där 15 platser på datorkonstubildning på högskolan i Skövde, men man hade hundratals sökande och tog i princip bara in etablerade konstnärer fick jag veta.

 

Så det blev studier i konstvetenskap vid Stockholms universitet istället. Och sen jobb på UDS i Norrköping. UDS betyder Unique Development Studios om jag minns rätt.  Där gjordes det dataspel. Det var inte så många anställda när Mattias började där, tror 15 - 16 stycken,  men det  blev snabbt fler. Det var i alla fall de här killarna (ja, oftast killar) som var med och lade grunden till det som brukar kallas det svenska spelundret. UDS gick så småningom i stöpet men innan dess så flyttade Mattias till LA, jobbade där på Pandemic några år, sen till Dice i Stockholm och nu har han landat hos Microsofts 343 Industries i Seattle för bl.a. Halo-spelet.

 

Den här boken är skriven av Oskar Burman, numera Rovio (dom med Angry Birds)  som var med och startade UDS . Han har skrivit om hur det var bland pionjärerna i branschen och beskriver spelutvecklingen,  företagets uppgång och fall. Detta är hans berättelse om hur det var. Mattias har förstås delvis en annan version av vad som hände. Boken består mest av bilder och citat. .Det är kul för oss att läsa boken och känna igen en del av dem som är med: Förutom Mattias så har vi träffat  Oskar Burman, liksom Mikael  Emtinger (Empa), Gabriel Odgren (Gabbe) , Fredrik (Fidde) och säkert några som jag har glömt namnen på. Men de jag nämner här har varit här på Liane i olika omgångar och vi har lärt känna dem lite grand. Gabbe var här senast i somras. Himla trevliga killar.

 

De beskriver i citat hur det var.  Från son Mattias bl.a.

 

"När jag förväntade mig första lönen så kom den inte, när jag frågade så fick jag reda på att jag måste jobba en hel månad till eftersom den kom i efterskott. Det var kris för mig, jag hade verkligen inga pengar. Jag hade fyra paket snabbmakaroner i skafferiet, det var allt. Total panik. Jag fick ringa hem till morsan och låna femtusen, vilket gjorde att jag klarade mig genom månaden. När sen första lönen kom och jag hade betalat tillbaka lånet och hyran var betald så hade jag TRE TUSEN över! Det kändes som jag lurade någon. Det var ju mitt första riktiga jobb, frihetskänslan var fantastisk, Det var min frigörelse. Att växa upp."

 

"Jag lyckades övertyga Jimmy Gustavsson att vi skulle göra en push på No Fear och köra övertid för att få klart en massa banor. Men istället för att köra klassisk övertid så ville jag köra på morgonen, vi gick upp klockan sex och gick till jobbet. Det gjorde att vi kunde sluta som vanligt klockan sex men vi hade ändå jobbat övertid. Kändes bättre på något sätt"

 

"En gång på ett projekt kallat Special Forces, som senare blev nedlagt, jobbade jag tre dygn i sträck, kanske fyra."

 

"När jag jämförde en arbetsdag med mina vänners så kände jag att jag hade världens bästa jobb"

 

"Jag gjorde kanske 60 - 70 % av all grafik på Asterix, grafiken till menyn, level design, level art, några karaktärer, lite animation. Jag var även lead designer och pitchade in hela projektet. Helt otroligt, en typisk grej som inte går längre i branschen. Det är det spel jag mest stolt över från min tid på UDS"

 

"Vi hade en programmerare på projektet som var rätt speciell, bara hans kod för minispelen upptog mer än hälften av all kod för hela spelet. Han struntade i att läsa designdokumentet och glömde mitt i utvecklingen att det skulle stödja multiplayer. Alla andra i teamet hade jobbat med multiplayer och multiplayer modes från dag ett, men halvvägs in i projektet vägrade han"

 

"Vi hade en annan programmerare på Asterixteamet som fuskade på internettävlingar. Om det var skicklighetsbaserade spel så kollade han hur dom var kodade, gjorde bottar som spelade, eller helt enkelt knäckte dem så han fick highscore. Han vann allt möjligt. En årsförbrukning av mjukost.  Godis. Cyklar. Allt kom till kontoret. Egentligen var han till en början inte  intresserad av priserna, han gav ofta bort dem till kollegor. Det var mer utmaningen som triggade honom, att lyckas överlista spelen. Just mjukosten skickade han vidare till kungen och drottningen. Men till slut vann han en bil och en resa till Hawaii. Då sa han upp sig och vi såg honom aldrig mer."

 

Slut på citaten!

 

Det som slår mig när jag läser boken om UDS är förstås att  killarna slet hårt, med långa arbetsdagar och stor entusiasm. De gillade verkligen det de höll på med och kreativiteten blomstrade. Bland dem som började sin yrkesbana på UDS i Norrköping så finns många kvar i branschen, ofta  i ledande positioner.  De var ju pionjärerna, har stor kunskap och ett stort nätverk av goda vänner i samma bransch, spridda över hela världen. Roligt att Mattias  fick möjlighet att jobba med det han gillar mest, rita dataspel.

 

Boken rekommenderas, den  är lättläst med mycket bilder och korta textstycken,  finns att köpa på Adlibris.