Nationell identitet ...
... är intressant att fundera över och om den har någon betydelse för oss idag i ljuset av det som händer just nu med SDs framgångar, hotande Brexit, Trump osv. Betyder det något att känna samhörighet med ett land? Och vad betyder det? Och är det godkänt i våra tider av internationalism? Eller är det bara så att nationell identitet har förväxlats med andra fenomen och därmed tolkats som käpp i hjulet av makthavare i de nutida beslutsprocesserna? Och så har man omedvetet försökt "slänga ut barnet med badvattnet"? Det kan i alla fall vara s.k. vanligt folks upplevelse om jag nu ska spåna i orsakerna till de opinioner som väcker förvåning i flera länder just nu.
Svårt att definiera vad nationell identitet är utan att blanda samman med annat. Uttrycket handlar om att känna sig som tillhörig ett land, men det innebär inte att vara nationalist som är något annat och det behöver inte innebära stark sympati för nationalstaten som är ett lands politiska sida. Nationalstaten är mer tillfällig som fenomen beroende på hur politik och myndigheter utformats just för tillfället. Nationell identitet tror jag är förankrad djupare än så, i landets historia, i traditioner, i hur gemensamma värderingar växt fram ytterst uttryckta i lagstiftning. Vi människor är ju basic sociala varelser där grupptillhörighet är helt grundläggande i vår organism, antingen vi godkänner det eller inte. Behovet av gruppen, den lilla och den stora, finns där och har förmodligen gynnat överlevnad under årtusenden.
Att känna tillhörighet till en grupp betyder inte med automatik att andra grupper upplevs som dåliga eller fel eller hotfulla, även om det är möjligt att odla fram såna idéer. Det handlar mer om hur de gemensamma värderingarna utvecklas. Jag såg teveprogrammet om finska kriget igår och slås av dels hur stark den nationella identiteten var i Finland under de svåra tiderna, dels av hur Sverige ställde upp och hjälpte de krigsdrabbade. Vanliga människor tog emot finska flyktingar i sina hem. Lite stolt kan man vara över att bo i ett land som funnits där för människor från grannländer i nöd. Vi har vänner vars första upplevelse av Sverige var de vita bussarna i Berlin efter andra världskriget. Vi tog emot flyende från andra världskriget. Under Balkankriget tog Sverige också emot många flyktingar. Det finns en tradition av den öppenheten hos oss. Någonstans bottnar den förstås i tryggheten av att vi lever i en stabil demokrati, men säkert är orsakerna komplexa.
Så långt mina tankar om nationell identitet just nu. Det fortsätter säkert och bloggen är bra plats att skriva ner det aktuella "tänkeläget". Det kommer naturligtvis att förändras över tid.
Kommentarer
Trackback