Inga Magnusson

 På plats finns foderautomat och vattenautomat. De små liven gick genast ut och spatserade runt sin lilla inhägnad, krafsade och åt. De ska vara i den  ett par veckor, sedan öppnar vi upp så de kan gå ut och in som de vill. Det som sitter på näbbarna är ringar. Det måste de ha när de är i voljären för annars hackar de ihjäl varandra. När de släpps ut så tar man bort ringarna. I voljären är det tak så de är skyddade för rovfåglar och rävar, men sen när de ska släppas ut så lurar många faror. Det är bara att hålla tummarna att åtminstone några kan överleva. Voljären är placerad så att det finns träd och buskar runt.

 

Orsaken till att vi fått hit fasankycklingar är den här:

Ett par somrar dök det plötsligt upp en fin fasantupp här på Liane, som ett andeväsen från ingenstans. Han gick stolt omkring i bygden, spelade och försökte uppenbarligen få tag på en höna, minst en, för de har väl gärna en flock "damer".  Men han hittade tydligen ingen, i alla fall inte som någon såg.  Vi gjorde några försök att ringa och höra efter om någon visste om någon fasanhöna som vi kunde ha tagit hit, men inget napp.

 

Vi kallade honom Boberg efter Rolands förste anfader på Liane och  skojade om att det var gamle Boberg som gick igen för att kolla läget på gården. Tråkigt nog blev Boberg ihjälkörd förra sommaren, alla tyckte det var trist för han hade blivit ett uppskattat inslag i vår natur. Vi var många som brydde oss om honom.

 

I letandet efter en fasanhöna till Boberg så råkade Roland nämna detta för en god vän-familj, Möllers i Varberg. Och det visade sig att Niklas föder upp fasaner ibland! Att få en höna till Boberg var ju för sent i det läget men Roland bokade sig för några fasankycklingar nästa gång det var några färdiga  hos Niklas. Och igår kväll, lördag, så kom de. Det var Niklas föräldrar, Harry o Ramona, som hade dem med sig. De kom med husbil för att tillbringa någon vecka här med goda vänner och samla  svamp och bär. Vi fick en trevlig pratstund igår kväll efter att fasanerna kommit på plats.