"30 grader i februari"
Jag har verkligen ansträngt mig att inte gilla den här serien, men finner i backspegeln att jag förmodligen sett varenda avsnitt och det med entusiasm. I kväll måndag var det alltså det sista.
Det som irriterade mig från början var ju att man knövat in alldeles för många människor i handlingen och de hade dessutom inte alls med varandra att göra, förutom att de var i Thailand. Sen tärde det på inlevelseförmågan att så många måste vara udda; en mörderska, en alkoholiserad ensamstående mamma, en pedofil, en ladyboy, ett hippigäng, en bög (eller?)en föräldralös flicka som bara flyter omkring osv. Och ingen av dem försörjer sig på arbete, bara lajar runt. Det är alltså inte realistiskt med den blandningen, det blir karikatyr. Nidbilden av psykologens oförmåga att hantera de egna relationerna var snudd på ärekränkning av yrkesgrupp. ;- ).
Själva storyn är rätt fyrkantig och i vissa avseenden förutsägbar, fast det vill vi ju ha. Förutsägbarheten är ett slags dramats förutsättning, en ersättning för de antika berättelsernas spågummor.
Men om man lämnar gnället därhän och ser serien som en saga utan krav på verklighetsförankring så blir det lättare. För skådespelarna var bra och rollfigurernas livsdilemman basic trovärdiga. Det handlade ju om kärlek och hat och band till varandra, lojaliteter, plikter, framtidshopp och passioner. Och vem behöver realismen då?
Nu är det i alla fall slut och eftersom slutet blev det allra lyckligaste för alla så blir det säkert ingen fortsättning.
Kommentarer
Trackback