Inga Magnusson

Bilderna som han gör förstås, de är så bra, många av dem är en kick i magen, förbi intellektuell analys, så som den bästa konsten är.

 

Den totala närvaron i samtalet - mimiken som speglar hans hudlöshet och oförmåga till förställning. Man kan jämföra med den totala motsatsen; Scocco som inte rörde en min i sin tv-intervju med Strömstedt,  bara såg frånvarande och ointresserad  ut.

 

Ödmjukhet, vänlighet och äkta intresse för den han pratar med.

 

 Verbal - uttrycker känslor i ett vackert  bildspråk som gör hans djupa känsloliv rättvisa.

 

Värmländskan har han behållit, genuint, och det är ju charmigt.

 

Rösten som är smeksamt tröstande med mycket känsla i.

 

Karln är vacker  också - faktiskt är han det.

 

 Hans fria men ändå ödmjuka förhållande till omvärlden, fritt men utan maktlystnad, vilket känns ovanligt. Han väljer egen väg utan behov av att trycka ner andra som gör andra val.

 

Han skäms inte för sina tillkortakommanden, men briljerar inte heller  med dem.

 

Han har genomlevt så mycket smärta att hans liv  fått rätt proportioner, det betydelselösa har väldigt lite utrymme.

 

Tindrar av en stor tacksamhet över livet men tar inget för givet.

 

Kvinnor tycks vara de som han känner mest förtroende för; mamman som han har varjedagkontakt med, lekkamraterna från skolan, Kerstin Högstrand fr Årjäng, kvinnan som gjorde dokumentärfilmerna om honom (har glömt namnet).  reportern i intervjun osv.

.

Passion för skog - (delar vi han och jag!)

 

Älskar sina husdjur - (delar vi, han katt - jag hund)

 

Det finns alltså massor av skäl till varför man måste älska Lars Lerin. Säkert finns det fler än de jag funnit.