Inga Magnusson

Jag mår illa av att se  mobbning. Och det gäller både mobbning irl och på nätet. I skolan gäller ständig vaksamhet mot gruppvåld och elakheter. Vi som jobbar på skolan tar itu med allt som vi får reda på och ser och vi gör det direkt.  Sen finns förstås ett mörkertal bland elever som inte vågar berätta eller som skäms och därför inte vill berätta. Det kan också finnas en tanke hos barn att inte göra föräldrar ledsna. Det viktigaste arbetet är det som förebygger mobbning och kränkningar, det vet man från Skolverkets utvärderingar.

 

 Mobbning irl  handlar om att någon / några som är starkare ger sig på någon / några som är svagare och som inte har  skydd av ett nätverk med makt. Det finns en seglivad myt att det är synd om mobbarna. Det är det inte. Forskning (Raundalen / Olweus) visar att det som möjligtvis  skiljer mobbare från andra barn är lusten till  makt, alltså stark maktlystnad.

 

Nätmobbning har jag inga forskningsfakta om. Vore intressant att få veta om den också grundar sig i maktlystnad och om den också utgår från samma ojämna styrkeförhållande som irl-mobbning, eller är nät-nätverksstyrka ett eget fenomen, har inget med irl-styrka att göra?

 

 Det jag har träffat på av nätmobbning under senare år har handlat om vuxna människor, inte ungdomar eller barn. Men det förklaras säkert av att jag rör mig i nätmiljö bland vuxna. Jag trodde inte att vuxna människor skulle nätmobba och blev väldigt överraskad när jag mötte det första gången.  Jag tänkte nog att detta är ett fenomen för det unga släktet som ännu inte lärt sig konsekvenserna av gruppelakheter. I skolan och annorstädes i barn- och ungdomsmiljöer så finns en stor vaksamhet mot nätmobbning bland unga. Skolan är på alerten och undervisar om det, tar upp på föräldramöten. Kanske har det en preventiv effekt, ungdomarna och föräldrarna känner åtminstone igen mobbning, märker när det är på gång och backar undan, stoppar.

 

Men vem undervisar andra vuxna,  medelålders  och äldre människor om nätmobbning och dess förödande effekter? Känner man ens igen mobbning när man träffar på den? Märker man ens när ett till synes oskyldigt facebookinlägg / blogginlägg med en svans av otäcka kommentarer och gillningar spårar ur till att bli nätmobbning? Kommentatorer triggar varandra och det som inte skulle kunna sägas rakt i ansiktet på den som förföljs, blir på nätet plötsligt godkänt och dessutom känt av en större skara. I gruppen är man trygg i sin aversion, den måste ju vara rätt eftersom det är många som hänger på och någon ensam som blir utsatt, utan försvar. Det går dessutom att utesluta den drabbade genom att hålla inlägget endast tillgängligt för "vänner".  Och inte minst blir det Gillat!  Gillningar i mängd kan hänga på! Om jag översätter det till skolgården så är gillningarna i nätmobbning det samma som den tysta skaran som står bredvid och godkänner mobbningen irl.

 

Undrar vilket som är värst? Att någon enstaka eller några enstaka förföljer eller att så många står bredvid med sitt tysta godkännande? Jag skulle vilja veta.

 

Den som har en facebooksida / blogg är inte strikt juridiskt ansvarig för vad kommentarerna innehåller, men självklart finns ett moraliskt ansvar  att inte upplåta sitt webforum till nätmobbning, kränkande kommentarer och uteslutningar. Det gäller att vara uppmärksam och ta bort det som gör att avsikten med ett inlägg spårar ur totalt.

 

Lång text blev det i det här inlägget, men ämnet berör och mycket har jag ändå inte tagit upp här.