Sverige har visat stor godhet och öppenhet genom att ta emot många flyktingar som flytt från våld och krig både i nutid och i historisk tid. Och det har säkert fört med sig positiva effekter för landet om man ser det långsiktigt och i "lagom takt". Men nu är det på kort tid fler än någonsin, detta har vi aldrig upplevt. De senaste prognoserna visar förväntat antal på bortåt 100.000 per år och därtill kommer anhöriginvandringen som med automatik följer med, normalt minst en halv gång till så många. Det handlar alltså om ett av de största samhälleliga åtagandena på flera decennier. Det dröjer i genomsnitt sju år innan en flykting är i arbete om jag läst rätt och under tiden fram till dess behövs ett stöd från samhället för försörjning, utbildning, boende osv. Det är alltså rätt stora kostnader som vi ska klara av.
Det är möjligt att svenska folket är berett att frivilligt offra den årliga resan till Thailand för att fortsätta ta emot alla som har flyktingskäl, dvs en del av det rika överskott som vi har byggt upp. Det är också möjligt att vi är beredda på att offra en del av vår gemsamma välfärd; dvs få större klasser i skolan, större dagisgrupper, längre köer i vården, sämre pensioner, högre skatter osv för att kunna öppna våra hjärtan och hjälpa till. Men i så fall ska vi få vetskap om att det är priset för vår välvilja, att vi ska göra det med öppna ögon, för att vi vill. Och inte för att vi blev förda bakom ljuset, lurade av att ingen berättade om de egentliga kostnaderna vi har nu och framöver, eller gav oss några alternativa lösningar.
Etablerade media och de politiska partierna har hittills valt att inte diskutera de svåra frågorna om invandringen; dvs bl.a. nivåerna och de ekonomiska konsekvenserna på sikt för både nya och gamla svenskar. För det här blir på lång sikt. De som kommer nu får permanent uppehållstillstånd, inte tillfälligt uppehållstillstånd som under Balkankriget då merparten åkte hem igen efter några år. De flyktingar som kommer nu har rätt att stanna i vårt land och bli en del av det.
Tystnaden före valet var i stort sett total, ingen debatt, inga fakta på bordet, inga politiska alternativ från Alliansen eller Vänsterblocket, total likriktning. Alla kröp ängsligt in i skämsgarderoben för att inte riskera att rasiststämpel eller SD-stämpel. Sverigedemokraternas framgångar blev därefter en chock. Debatten och faktaspridningen om invandringen hade lämnats över till ett enda parti, SD, och det partiet tog vara på den möjligheten. Tystnaden var alltså ingen bra strategi, det hade säkert varit bättre med öppenhet i debatten så att argument hade fått brytas mot varandra och olika fakta hade fått mötas.
Nu börjar det så sakta dyka upp synpunkter som inte låter sig tystas av risken att få rasiststämpel eller SD - välvilja kletat på sig. Det är en del kloka, modiga människor i vanligtvis "godkända" media, typ Dagens Samhälle och Expressen som tar bladet från munnen och vågar ifrågasätta mainstream i invandrardebatt och invandrarpolitik.
Mats Edman i Dagens Samhälle (tidskrift för byråkrater i offentlig förvaltning) vill inte att Jimmie Åkesson ska bli statsminister men han vill varna oss för det scenariot och han manar till just detta; sluta mörka jobbiga fakta och få igång en debatt som grund för demokratiska beslut.
SvD ledare;
Anna Dahlberg, ledarskribent på Expressen vågar också ifrågasätta om vi verkligen på sikt kan ta emot så många flyktingar.
Staffan Danielsson, centerpolitiker, har startat ett upprop på Facebook för att inom partiet diskutera migrationspolitiken
För säkerhets skull får jag, som alltid i de här sammanhangen, upprepa att jag är inte rasist eller främlingsfientlig. En ganska stor del av vårt umgänge och vår vänkrets har ursprung i andra länder. Vi har också en medlem i vår familj från annat land och en annan kultur och det är vi stolta över. Jag tror från djupet av mitt hjärta på alla människors lika värde. Det är från den utgångspunkten jag väljer att diskutera de här frågorna.