Inga Magnusson

Och en liten bit av muren hamnade här på mitt matbord i vardagsrummet. Vi hade goda vänner som var i Berlin när det hände och som tog med sig lite rester. Egentligen var murens slutgiltiga, och  oblodiga,  fall lite av en slump även om utvecklingen under en tid gick åt det hållet. En av dem som tjänstgjorde vi det tillfället kom hem till sin fru. Frun visste inget om händelserna o frågade vad mannen gjort under arbetspasset. Och svaret blev;

- Jag har öppnat gränsen.

 

Frun trodde att han skämtade och bad honom gå och lägga sig.

 

De som tjänstgjorde vid gränsvakten när alldeles vanligt folk i massor, spontant, började trycka på för att gå över gränsen mellan Öst- och Västberlin,  försökte få besked uppifrån hur de skulle agera men deras fråga fastnade  i de för öst typiska byråkratiska vindlingarna. Ingen underordnad vågade agera på egen hand, det var inte möjligt, så därför såg man passivt på när folk strömmade över i tusental. Man kan ju fundera över hur det hade gått om vakterna fått order att skjuta istället. Hur hade utvecklingen sett ut? Hade vi haft muren kvar?