Inga Magnusson

Skolverket är en central skolmyndighet i vårt land och det har tillsammans med Skolinspektionen makt och myndighet över svensk skola, så vad de gör har betydelse för vårt dagliga arbete.

 

Det här ska  Skolverket göra:

 

Det är alltså den högsta pedagogiska instansen och därmed kan man förvänta sig att det finns kunskap i pedagogik där, det vill säga kunskap om hur man för lärandeprocesser framåt i goda spår. För det verkar ju ytterst ändå vara uppdraget enligt ovan. En hörnsten i allt lärande  / i all pedagogik är positiva förväntningar och uppmuntran, det vet varje pedagog, oavsett lärarutbildning.

 

Om jag i mitt lärarliv någonsin hanterat en elevs eller en klass` lärandeprocess så som Skolverket hanterar svensk skola så hade jag hamnat i en total katastrof. Om jag systematiskt och oavbrutet letat fram fel, blåst upp dem, belyst dem, torgfört dem offentligt så mycket som möjligt, hängt ut syndabockar, klagat uppåt i systemet och neråt i systemet över elevernas prestationer osv. så hade jag misslyckats totalt med att få barnen att lära sig något. Situationen hade hela tiden blivit allt sämre, eleverna lärt sig allt mindre och tappat allt självförtroende, sett sig själva som misslyckade och dåliga. Det är en känd pedagogisk sanning, välkänd i forskning världen över, att om jag som lärare bara fäster vikt vid misslyckandena och struntar i det positiva så startat jag nedåtgående spiraler i lärandet. Det går helt enkelt back.

 

Man kan tycka att detta ska vara välkänt hos den högsta pedagogiska myndigheten också. Man kan alltså  förvänta sig att Skolverket skulle ta reda på goda exempel från svensk skola, sprida dem, belysa dem, lyfta fram dem i media så att man åstadkommer positiva spiraler genom skolsystemet, att man aktivt bidrar till att uppfylla syftet med sin verksamhet "... bidra till goda förutsättningar för barns utveckling och lärande samt förbättrade kunskapsresultat för eleverna".

 

Hur man ska lyckas med detta övergripande uppdrag genom att gång på gång stampa fram elände ur den svenska skolan är en gåta för mig. Det ser inte ut att finnas nåt som är bra i Skolverkets ögon, värt att använda som inspiration för att göra skolan bättre för många elever och många skolor. Märkligt! För det finns massor av goda exempel på att bl.a. "Särskilda undervisningsgrupper" har fungerat positivt för både elever och skola. Om elever och föräldrar får välja, om man använder den individuella lönesättningen för att få duktiga lärare, om eleverna trivs med varandra och lokalen, om syftet är att få till så mycket tid som möjligt i den vanliga klassen, om verksamhet är anpassad till eleverna osv. Men i stort sett inte en stavelse i den här rapporten om något positivt.

 

Här i rapporten "Särskilda undervisningsgrupper, rapport 405, 2014",  klagas på kommunerna ur olika aspekter, fast de flesta  klagomål handlar om undantag och lösa antaganden om hur man tror att det skulle kunna vara. Hela rapporten andas okunskap om hur verkligheten ser ut. Jag får en känsla av att man ser framför sig 25 - 30 elever i klassen med en lärare och katederundervisning hela dagen. Och så ett antal elever som är "deporterade" till egna små grupper under protest. Det här är ju bara inte sant! Undervisningssituationen är mycket mer flexibel än så när det gäller lokaler och grupper.

 

När jag kom till ett klassrum på min skola efter att ha läst rapporten, så var den klassen delad  i halvklass på  svenskan, en elev med stora behov av stöd satt  en stund själv i sin bänk och läste en bok som var välkänd, klassläraren läste med en elev som har svårt att byta personal medan jag som speciallärare gick runt och lyssnade på de andra elevernas läsning. Vi söker hela tiden lösningar som ska passa varje elev som har behov av extra hjälp och det handlar inte om att styras av ekonomi eller slentrian. Vilken ful förväntan! Och självklart ska alla vara så mycket tid som möjligt i sin egen klass, men det är ingen dramatik i att använda en annan lokal i en mindre grupp eller enskilt vid behov. Det rör sig hela tiden i en klass, med olika konstellationer av grupper och lärare.

 

Jag är övertygad om att Skolverket och Skolinspektionen har stor del i den svenska skolans bekymmer med sin fel-letar-vurm! Tänk om den här rapporten istället hade handlat om hur man på bästa sätt kan utnyttja möjligheten till att bilda grupper för stöd till elever som har stora bekymmer med koncentration och lärande. Istället för att undervisa en stimmig elev ensam utanför klassrummet, eller i en grupp med elever med liknande problem,  kanske placering i en grupp av lugna elever i ett grupprum är en bättre lösning del av dagen.  Såna goda exempel kunde ha lyft skolverksamheten och inspirerat till bättre undervisning, mer lärande och en bättre arbetsmiljö.

 

I Finland, som verkar ha mindre bekymmer med skolan än Sverige, tror jag inte att Skolverk och Skolinspektion existerar ens.