Inga Magnusson

ér

Jag var i Åmål och hickade till över reklamen för utställningen på Åmåls konsthall: Bingo Rimér ställer ut foto tillsammans med namn som Lennart Nilsson!  Och han hade tydligen varit i Åmål också och föreläst i kulturellt sammanhang i onsdags. Huruvida han skvallrade om kändisars liv eller berättade om sitt fotograferande vet jag alltså inte. Kanske en smart blandning av allt.

 

Bingos yrkesliv har vi följt på avstånd länge, eftersom han var fotograf på den första tidning som son Markus var anställd på i Stockholm (+  barnstjärna på TV genom rollen som "Blixten") . På den tiden var jag fortfarande orolig över sonens flytt till huvudstaden, han hade precis gått ut gymnasiet i just Åmål och mellanlandat på Stockholms universitet med engelskastudier. All världens skräckscenarier flög genom mitt huvud med vad som skulle kunna hända honom. Jag ringde väl inte varje dag till hans jobb, för att höra rösten, men nästan. Och inte så sällan svarade just Bingo. Då brukade han vråla - "Markus! MAMMAAAA!"      Stackars son! Fast han klagade aldrig.

 

Lättklädda flickor var ju motivet på den tiden och Bingo var skicklig i sin bransch så vitt jag kan begripa. Han gick vidare i fotografkarriär i ett kändisliv som kanske ibland snurrade väl fort och blev ett begrepp  - en institution.

 

Fotandet har med tiden kommit att omfatta även annat än kändisar. Och nu ser han alltså definitivt  ut att ha högre ambitioner med bilderna. Jag gick upp på andra våningen i konsthallen för att kolla och utan större förväntningar får jag erkänna. Men det jag såg var inte alls fel i mina ögon. Nu är jag ingen expert men det var helt ok, kanske till och med lite mer.  Med den tekniska skickligheten han besitter så kan det  bli riktigt bra om han fortsätter att odla sina talanger att uttrycka något mer med bilderna än bara det omedelbart uppenbara. Det tar lite tid att landa i ett konstnärligt förhållningssätt, tid att sjunka in i djupare i det som man vill förmedla. Bingo har ju alltid verkat så rastlös men kanske låter han det här få den tid som krävs för att komma vidare. Vad vill han bild-berätta? Om kändisars ensamhet bakom fasaden? Om det destruktiva livet som ibland följer med? Om desperation och förnedring? Om stolthet och glädje? Om kändisars intressen bredvid jobbet? Om deras familjeliv som ofta tar stryk? Det finns många teman att välja på till djupare plan istället för att snabbt hoppa mellan olika.

 

Fnissar lite när jag tänker på den numera nedlagda tidningen Slitz. Där började dom med hårt slit och låg lön, många av killarna som sen gick vidare med tidningsgörandet, eller annat i media: Jens Stenberg, Markus Kylén, Magnus Carlson om jag minns rätt, Peter Smirnakos, Markus Hillborg, Mats Rydström, Stefan Malmqvist och ett antal andra . Först var det i en trång vindsvåning på Kåkbrinken  i Gamla Stan, med lågt i tak och knöligt blankfernissat tegelgolv, sen blev det lite lyxigare adress med vattenutsikt.

 

Vi  föräldrar kikade snabbt upp någon gång och skulle försöka undvika att träffa den excentriske chefredaktören / ägaren Mats Drougge. Mats var då ständigt i kamp med sitt ex, Unni Drougge som senare blev författare. De kom ju  från Slitz föregångare; musiktidningarna Ritz och Schlager som sen blev Slitz.  Jag har fortfarande kvar någon halv kubikmeter gamla Slitztidningar som kuriosa över en svunnen tid. ;-) , en svunnen tid både i vår familj (eftersom sonen bytte jobb) och en svunnen tid som tidsepok. Nakna tjejer på bild säljer inte längre tror jag. Mats lade ner Slitz för ett par år sedan men har nog hunnit tjäna en slant på tidningen fram till dess.