Inga Magnusson -

Oron i vissa klassrum ...

... är ett dilemma i svensk skola, både ur arbetsmiljösynpunkt och för skolresultaten. Nu skriver jag om skola i Sverige i allmänhet och inte om min egen skola, den jag jobbar på. Och oron ökar, det visar ett antal undersökningar. Jag skriver "vissa klassrum" för som en klok bloggkontakt, Annaa M, ofta skrev, så varierar det stort mellan klasserna, med bara en vägg emellan kan det vara helt olika; himmel eller helvete. För i avsaknad av styrning och stöd uppifrån i det svenska skolsystemet så är det rätt slumpmässigt. Forskare och media skyller direkt eller indirekt på dåliga lärare och rektorer.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/oredan-okar-i-klassrummen-trots-tuffare-tag/

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ett-bra-ledarskap-enda-sattet-att-fa-lugn-i-klassen/

Anklagelsen går ut på att lärare har slutat prata med elever och blivit mindre demokratiska på "order" av Björklund.

Det är naturligtvis inte sant. Det läggs ner otroligt mycket tid i Sveriges skolor på att ta fram gemensamma ordningsregler och diskutera hur man ska vara mot varandra för att alla ska må bra i skolan. Värdegrund och etik! Den diskussionen förs enskilt med elever, i klasser, grupper och med formella elevråd. Den har absolut inte minskat, snarare används mer tid till detta idag än någonsin.

Men vilka verktyg har elever, lärare och rektorer att använda för att upprätthålla ordningen och arbetsron i vardagen? Vilka signaler ges uppifrån Skolverket? För man ska inte glömma att de elever som vill ha arbetsro är lika maktlösa som lärare och skolledning. Vad har man att sätta emot när vissa elever sätter sig över de regler som demokratiskt beslutats om? Vilket stöd har man uppifrån i det svenska skolsystemet? I stort sett inget alls. Skolverket ger inga riktlinjer för vad som kan göras med elever som struntar i regler!

- Klart att eleverna ska få ha mobilen på lektionstid, den kan de ju använda för att söka fakta, sa en aningslös företrädare för Skolverket i TV för ett tag sen. Han ger alltså en bild av hur svenska elever sitter och knappar på mobiler på lektionstid för att alldeles frivilligt söka skolkunskap den vägen. Blåögd är väl bara förnamnet och vilka signaler ger han till enskilda skolor? För de allra värsta mobbarna har man numera rätt att anvisa annan skola, men det är ju en extrem åtgärd som i stort sett aldrig används, den har inte ingen praktisk verkan. Och mobbning är ju bara ett av uttrycken för anarki och maktmissbruk bland elever.

Det som spökar i vardagen handlar inte om ondska utan, tror jag, om en mänsklig egenskap som finns mer eller mindre hos alla; maktlystnad. Det är njutbart att ha makt, kolla bara runt omkring i samhället bland vuxna människor, bland ledare av olika slag! En del är beredda att offra mycket för att kunna utöva makt. Och barn är som vuxna fast mindre. Det upplevs behagligt och lustfullt att kunna bestämma över situationen och över andra människor. Om det inte finns tydliga gränser för enskilda individers / gruppers maktutövning så kommer frestelsen att sätta sig över regelverket, lärare, skola och föräldrar att bli för stor.

Det finns forskning som styrker detta med maktlystnad som en betydelsefull faktor när det gäller vilka som utövar mobbning. En norsk forskare vid namn Raundalen var med och ledde en stor internationell undersökning och den visade att mobbare i skolan skiljde sig inte från andra elever när det gällde bakgrund, social tillhörighet osv, men det som utmärkte dem var maktlystnad, de njöt mer än andra av att kunna utöva makt. Den kategorin elever som till varje pris vill utöva makt, tror jag inte påverkas av hur ordningsregler kommit till eller vilken värdegrund som skolan omfattar. För att hålla dem i styr måste det svida på något sätt att göra fel, det måste finnas verktyg för andra elever, lärare och skola att sätta gränser. Kanske måste Sverige ge sig iväg till andra länder för att se hur man hanterar det här dilemmat. För jag tror inte att så många andra nationer tillåter något slags "drop - in" till skolans lektioner och det kan vara värt att kolla, hur man gör där med elever som tar sig såna friheter? För sen ankomst är ju ett enkelt och bra exempel på hur Sverige utmärker sig negativit när det gäller oro i klassrummet.

Oron i svenska klassrum skriver DN om idag och det märkliga är att man frågar forskare vad som är fel och vad man ska göra åt det. Då får man skrivbordssvar av den typen som tyvärr har fått styra regelverket för svensk skola under de senaste decennierna. Svenska forskare har ingen forskning som ger svar på den frågan om vad oron beror på eller hur lösningarna ser ut. Forskarnas åsikter är i det här fallet tyckanden, ofta med en politisk agenda bakom, inte mer värda än "mannen på gatans". Och journalister är till 41 % + 14 % antingen miljöpartister eller vänsterpartister som under ett valår kan frestas att fokusera utifrån vad som gynnar det egna partiet i pågående valrörelse. När man istället går ut och frågat elever och lärare vad som är problemet och vad som behöver göras så får man andra svar! Bättre svar! Exemplet i DN är Åsöskolan som verkligen har hårda regler, beslutade i demokratisk ordning, och som tillämpar dem strikt, striktare än vad vårt ganska flummiga Skolverk skulle godkänna tror jag om skolan skulle bli anmäld, eftersom Åsöskolan inte tillåter mobiler på lektion och dörrarna stängs vid lektionens start.

(Samtidigt så har ingen mer än Björklund gett stöd åt lärare och Pisaföreträdare i det som många upplever som ett grundläggande problem i skolan, de låga lärarlönerna. Det är inte bara lärarna som efterfrågar det för att man vill ha mer i plånboken. De alldeles för låga lönerna utgör ett stort problem när det gäller rekryteringen av nya lärare och bäddar för en gigantisk brist på utbildade lärare inom några år. De är ett samhällsproblem, inte ett individuellt problem för lärare. Skolan behöver förstatligas igen för att komma till rätta med lönerna, det går inte att skjuta över ett nationellt ansvar på de enskilda kommunerna

http://www.dn.se/nyheter/sverige/loftena-om-skolan-duggar-tatt/ )

Jag skriver alltså inte detta utifrån vad jag ser i vardagen på min skola, vill bara återigen upprepa det. Jag rör mig dagligen i klassrumsmiljöerna på vår låg- och mellanstadieskola och det är i stort sett alltid lagom prat och en trivsam stämning.

2014-03-16 @ 07:30:00 DAGBOKSBLAD Permalink

Kommentarer

Postat av: Marie

Det var ett välskrivet inlägg och jag håller med dig och inser samtidigt att det verkar vara ett hästjobb att vända denna skuta. Jag är dessutom mycket oroad över den blid som i allmänhet målas upp när det gäller just skolan och lärare. Det absolut sämsta bilden man kan läsa ut av massmedias ständiga ältande om skolan är ju att den är full med outbildad personal eller åtminstone personal med bristfälliga kunskaper. Dessutom kan dessa bristfälliga personer (läs lärare) varken hålla ordning i klassrummet eller motivera eleverna ordentligt. Till detta elände är lärare dessutom allmänt motsträviga och vägrar därför ta till sig den senaste tekniken eller nyare forskning. Jag tänker många gånger på föräldrar i allmänhet - har de accepterat denna miserabla bild av dagens skolan förstår jag att det skapas både misstro och eventuell respektlöshet. Jag själv som arbetar i skolan påverkas också, trots att jag inte ser någonting av detta på min egen skola. Men då funderar jag istället på om det bara är min skola som är "undantaget som bekräftar regeln" och funderar på hur det ser ut på min dotters skola, detta trots att jag VET att bilden är helt förvriden. Man blir alltså påverkad - alla blir påverkade av massmedias ständiga trummande. Jag tror att vi är ute på en farlig väg... Vi behöver inte misstro och skepsis för att skapa en bra skola, för att vända skutan. Det vi behöver är fullt stöd från alla håll uppåt, nedåt och åt sidan!

Svar: Idag kom ytterligare en dyster rapport för skolan; lärare vantrivs mest av alla på jobbet! Fast återigen stämmer inte den bilden med vad jag ser varje dag på mitt jobb. Många trivs trots allt bra, även om det är kämpigt och blir många timmars arbete. Det tar nog som du skriver tid att vända skutan. Det som gjorts fel har pågått i så många år, lönedumpningen, låga antagningspoäng till utbildningen, för lite metodik i lärarutbildningen, kommunaliseringen, dokumentationshysterin osv. Antagligen tar det några år att vända trenden.

Inga Magnusson

2014-03-16 @ 09:36:40
URL: http://www.mariee.se

Postat av: Znogge

Tack för dina kloka ord. Bra sagt.

2014-03-16 @ 11:39:33
URL: http://znogge.wordpress.com/

Postat av: Lena

Du uttrycker dig väldigt bra, Inga! Med tanke på vad Marie skriver är det kanske så, att i skolor med bra ledarskap från rektor och lärarkår fungerar det alldeles utmärkt.
Vem är det som har makten och därmed ledarskapet i gruppen? Är det en god pedagog är det bara bra, men är det några mindre motiverade och starka elever kan det lätt gå åt pipsvängen för hela klassen.
Finns det numera en kurs i ledarskap på lärarhögskolorna eller måste man vara född med den egenskapen?

Svar: Nja, utbildningen i ledarskap har varit väldigt summarisk på lärarutbildningar, tyvärr. Det har länge hetat att det räcker att gå in i klassrummet "och vara sig själv". Men det gör det inte förstås. Ett professionellt ledarskap ställer helt andra krav än att gå in och vara privatperson. Och detta är tragiskt för det har ställt till det för oss som inte är födda till ledare. Jag är själv en av dem som fick slita mig till en fungerande ledarroll med "trial and error" de första åren i yrket. Jag hade verkligen haft nytta av få mer av den varan i utbildningen. Tråkigt nog så kräver det nästan att man är går på tvärs mot Skolverket idag för att få till en bra skola. Och att man har stöd hela vägen uppifrån skolans hierarki.

Inga Magnusson

2014-03-16 @ 15:08:46

Postat av: Erik Andersson

Dagens skola har jag inte sett från insidan. Men jag upplevde hur nedgången började. År 1969 (?) kom en ny skolförordning. Läxtvånget togs bort, snart gavs inflytande och medbestämmande åt barnen, läroplanerna ändrades, nya matten (ett fiasko), man hade dåligt samvete när man följde de nya riktlinjerna och samtidigt visste att det gamla var bättre. Men vår lokala facklige företrädare pekade på oss och sa: Du är tjänsteman som ska genomföra det som överheten bestämt! Ordningsregler togs bort. Skolledarna ställde upp för det nya, barnen fick inte några som helst straff. Till detta : de äldre lärarna skulle helst bort och lämna plats för nya vänstervridna(?) ideer. Men i Norge sades det att tack vare de äldre lärarnas kompetens blev resultat av de nya ideerna inte så nedslående! Mina elever bar sig illa åt mot mig och skolledningen tog dem på orden utan att kontrollera sanningshalten. Jag fick inget stöd, inga ursäkter. Jag lämnade katedern med ett stort svart hål i hela mig. Några år på skolkansliet, de sista åren skolbibliotekarie på heltid.

Svar: Jag förstår att du har varit med hela resan. Lgr 69 var på många sätt starten på vändpunkten mot läget vi har nu. Det har malt på under lång tid och kommer att ta lång tid att vända rätt igen. Elever får naturligtvis inte bära sig illa åt, vare sig mot lärare eller andra elever och en skolledare måste givetvis undersöka sanningshalten i det han får höra. Sen måste det som jag skriver bli något slags obehag när elever bryter mot regler, så är det i samhället i övrigt och skolan ska lära ut för livet.

Inga Magnusson

2014-03-17 @ 10:49:05

Trackback