Det var frågan som ställdes i en ny undersökning.
De flesta tror att mindre klasser är lösningen. Tyvärr ett feltänkt om man ser till skolan överlag. Forskning visar att det är endast bland de yngsta barnen i grundskolan som mindre klasser har en påtagligt god effekt på skolresultaten.
Vi som har jobbat länge minns ju med saknad att vi delade klass genom grupptimmar i stort sett hela skoldagen i årskurs ett och en stor del av dagen i årskurs två. Det var alltså en för- och en eftermiddagsgrupp. Det gav undervisningsgrupper på 10-12 elever eftersom klassernas delningstal var 25. Lagom för den första läsinlärningen och matteundervisningen. När det gällde socialt samspel och förmågan att lyssna till gruppinstruktion var det bra för 7-åringar att umgås i en grupp av den storleken. Det är skillnad i mognad på ett yngre barn och ett äldre, något som ofta kommit bort i debatten. Mindre klasser bland de yngsta barnen är alltså en vettig reform även om det inte är möjligt att gå tillbaka till för- och eftermiddagsgrupper.
Den forskning som finns talar för att man når bättre resultat längre upp i åldrarna genom att istället ha något större klasser och två lärare per klass. Detta kan till en del finansieras genom att man aldrig tar in vikarier vid lärares korttidsfrånvaro. Men nu ska ju inte skolans problem lösas genom något slags folkomröstning så man får hoppas på bättre klokskap av beslutsfattarna än hos svenska folket.
OECD har fått en fråga från Sverige vad de dåliga Pisa-resultaten beror på. Och fått ett snabbt svar där man konstaterar att svenska elever är bland de som är allra dyrast. Sverige satsar alltså mycket på skolan, men pengarna går till att göra små klasser (som alltså överlag inte har positiv effekt!), de går inte till lärarlöner eftersom man konstaterar att de är bland de lägsta i Pisa-länderna. Nu ska OECD göra en ordentlig undersökning av den svenska skolan efter förfrågan från Sverige. Kanske inte så dumt?
Just nu finns förstås en risk att man istället för långsiktiga förändringar för skolans väl, typ förstatligande, gör utspel med opinionsvänliga tillfälliga åtgärder som man tror ska vinna valet, kvartalspolitik. Stefan Fölster visar på risken med det i en artikel i DN
Det är något motvilligt jag länkar till en artikel av honom. Han utropar sig flott till chef för något han döpt till Reforminstitutet. Om inget radikalt har ändrats den senaste tiden, så består detta institut i stort sett av honom själv och hans skrivbord. Han har ibland vinklat / valt ut forskning för att kunna torgföra egna idéer på ett sätt som varit motbjudande. Men kanske har han en point här. Även en blind höna ......osv! ;-)