Inga Magnusson

Malin  förlorade sin man och två barn i tsunamin, men fick behålla en son i livet. Hon har gått igenom hela helvetet av att förlora det som gjorde livet värt att leva och kommit  genom  det med att bl.a. skriva böcker och reflektera runt sina upplevelser. Och det är inte ytligt en enda sekund, det finns inga schabloner med i hennes beskrivning. Det är naket och ärligt, och hon delar med sig av sanningar som är överrumplande.   Hon kommer nära livet självt och döden på ett sätt som breddar förståelsen av hur det är att befinna sig år efter år  i gränslandet mellan liv och död. Självklart är det många som delar hennes upplevelser av förlust, det var 16 barn som blev föräldralösa i tsunamin, annars är det endast en dryg handfull i Sverige varje år.  Men få kan öppna upp och dela med sig som hon gör och hon poängterar också att varje sorg är helt unik.

 

Malin tvingas att bearbeta existentiella frågor med ett djup som tack o lov de flesta av oss aldrig kommer i närheten av: "Uppvägs den oändliga sorgen över de döda av det faktum att jag har ändå har haft glädje över  dem när de levde"?  Förenas de som finns kvar i sin sorg eller kan de glida   isär i sorgen? När är det "lämpligt" att dö och när är det för tidigt?

 

Malin valde döden vid en tidpunkt  men räddades till livet och lever nu ett liv där hon orkar bära med sig sitt förra liv och sin alltid  närvarande sorg och ändå ta sig framåt. Det finns ingen väg tillbaka bara en väg framåt och den gamla Malin är borta, det finns en helt ny Malin nu, med nya tankar och nya känslor och nya erfarenheter. Jag lyssnar på hennes berättelse helt andäktig, suger in varje ord!