Inga Magnusson

Detta måste tränas till automatik för det är en rätt komplicerad neurologisk process att

 

-först upptäcka den enskilda bokstaven,

- sen komma ihåg precis hur den låter,

-sen beordra talcentrum att åstadkomma exakt det ljudet och

-till slut ska munnens muskler och nerver få order om att låta så; ex "ssssssss" om det nu är den bokstaven som är aktuell.

 

Det lönar sig alltså att lägga ner möda på att träna ljudningen så att den är automatisk och utan felaktigheter, exempelvis inte staccattoljudning där eleven gör mellanrum mellan varje bokstavsljud. Det ska flyta ihop.

 

För att underlätta så kan man träna in bokstavsljuden ett och ett på en egen lapp; "med mellanrum" och sammanljudningen på en annan lapp med de bokstavsljud som eleven är säkert på.

 

För barn med dyslektiska bekymmer så är detta guld att få med sig, så här systematisk träning av ett moment i taget.  Och då kan man lika gärna göra det med alla för de andra tar inte skada.

 

Sen tror jag ju inte på att enbart ljudenlig läsning med en bokstav i taget ska vara den enda inlärningsmetoden i läsning även om den ligger som en grund.

 

LTG är en bra form av helords / helmeningsläsning som är bra att köra parallellt men inte med ljudningsmaterielet. Ltg betyder "Läsning på talets grund" och det innebär att eleverna får utforska det egna språket nedskrivet och analysera vad mening är, skiljetecken, enskilda ord och ljuden i början - slutet på ord. Tillsammans brukar man göra en diktering där eleverna bidrar med en mening var om ett gemensamt tema; exempelvis "Drömmar".  Genom återläsning så kan eleven känna igen helord och det brukar vara kunskapsbefrämjande för läsningen. Detta förutsätter helklass / grupp och det var inte så populärt ett tag så då var det "ute" men lärare som vet vad de håller ¨på med har vågat fortsätta ändå.

 

Om man kör de här två metoderna parallellt så når man fler barn än med bara en enda  metod, för en del barn lär sig bäst utifrån detaljer och en del barn utifrån helheter, det är helt enkelt olika lärstilar. Och med båda så får man ett bredare spektra och fler elever med på tåget.

 

Ljudningsläsningen engagerar den ena hjärnhalvan, den som gillar detaljer och Ltg den andra hjärnhalvan, den som gillar helheter. Till slut måste eleven kunna kasta snabbt mellan helordsläsning och ljudningsläsning i den enda bana som finns mellan hjärnhalvorna Corpus Callosum och det kräver också lite medveten träning. Vid den tidpunkten är det lagom att introducera läsning av delar av ord. De flesta barn gör det automatiskt men inte alla. Man kan behöva sätta in särskilt materiel för att eleven ska upptäcka att  man kan läsa ett långt ord som två korta ord och sen få ihop dem snabbt.

 

Vi vuxna använder de här strategierna om vi plötsligt tvingas läsa ett vilt främmande språk också.

 

Sen parallellt med de här två läsinlärningsmetoderna så tror jag starkt på att använda ELK, "En läsande klass". Det är en metod för att strukturera elevernas möjligheter att förstå det lästa eller en text som de hör. Vi har precis haft Marie von Trapp hos oss och hon har berättat om detta. ELK rekommenderas helt enkelt och den kan man börja med redan hos yngre barn med högläsning för den bygger på ett bildspråk med symboler för att exempelvis leta främmande ord ( detektiven), sammanfatta (cowboyen med lasson), se inre bilder ( konstnären) osv. Man högläser texter gemensamt och analyserar dem gemensamt utifrån de här strategierna.  Gynnar speciellt barn i gråzon för svårigheter och invandrarbarn med annat hemspråk visar forskning. Och vi vågar komma tillbaka nu igen till helklassundervisning eller gruppundervisning. Eleverna måste inte alltid jobba individuellt med egna uppgifter / arbetsscheman. Det är bra att växla om.

 

 ELK är det bästa som hänt läsundervisningen sedan LTG kom i början på 70-talet. Dessemellan har det varit mycket okvalificerat trams som dikterats av andra än de professionella. Men nu är vi tillbaka igen tycker jag till något vettigt.

 

Sen har det stått i tidningarna att man kan bota dyslexi med den här metoden, men det är naturligtvis inte sant. Man kan inte bota dyslexi men man kan ge eleverna redskap för att hantera sina problem och strategier att bli så bra läsare som möjligt. Dyslexin behöver inte vara ett hinder framöver i utbildningen. En av mina allra duktigaste lärare på Universitetet i Karlstad var dyslektiker, vi måste lämna in våra arbeten med stort radavstånd för att underlätta för honom. Men han har gjort en fin karriär läser jag ibland om i tidningen, hans dyslexi har inte hindrat honom. Och ett antal duktiga företagare som jag känner har också dyslexi, men har klarat sig bra ändå och varit framgångsrika.

 

Oj va långt det här blev då, men det går så snabbt att skriva det så det är svårt att hejda. Den som är ointresserad av hur barn lär sig läsa kan ju bara strunta i det här inlägget.