Inga Magnusson

Oskarpluttens liv

I tystnaden som uppstått när nu inga små taxtassar trippar över golvet så kollar jag ibland på bilder från hans liv hos oss.

Här är han ganska liten, augusti 2006 hämtade vi honom i Västerås.

 

 Det är inte så ofta jag är sjuk, men minns att jag låg i influensa en dryg vecka då i augusti 2006 och Oskar intog sin plats i sängen. Och han luktade valp så gott!

 

Här är allra första Oskarbilden. Roland har hämtat honom

 

Oskar har fått sitt första halsband och koppel. Och så har han den här dagen blivit chippad för identitet, så alla vet att Oskar är just Oskar.

 

Han tyckte om att komma och lägga sig i min säng för att bli kliad på magen och vifta lite med tassarna i luften!

;-)

 

Oskar var en sån där kelig valp som gärna satt i knä. Men dilemmat var att en  tax med sin längd ofta hamnar utanför med en bit av kroppen så det blev så här! ;-)

En favvosak var mina tofflor! Han åt inte på dem, men tog dem i hallen och trippade stolt iväg med dem till sin liggplats!

 

Mycket tid i skogen blev det med valparna Jazz och lille Oskar. Här är de ungefär ett halvår i november 2006. Vid den tidpunkten var Oskar mest mogen, satte näsan i backen och intresserade sig för spår medan Jazz lekte med pinnar. Men skogsvana måste valpar få oavsett mognaden.

 

I december 2006 fick han börja ha pejl på sig när han gick lös i skogen. Han var inte alls hindrad av den, en mindre modell är det. När det var ljust så gick han ifrån oss en bit. Men så fort det var lite mörkt så gick han runt benen på mig. Lille Oskar var mörkrädd upptäckte vi! ;-)

 

 

På kvällarna lekte valparna Jazz o Oskar vildsint i timmar med avbrott endast för att dricka lite vatten då och då. Det ser väldigt ilsket ut men är alltså bara på skoj. Båda fick en enormt stark fysik på det här sättet, starka ryggar och ben.

 

Januari 2007, drygt ett halvår gammal. Nu har han börjat driva rådjur korta sträckor, men är samtidigt inne en utvecklingsfas när han är väldigt noga med var jag o Roland befinner oss. Han kommer ofta tillbaka o kollar var jag är, bra att sitta still då så han har lätt att hitta mig och snabbt kan gå tillbaka till jakten. Inne börjar han med sitt väntade vid ytterdörren när någon av oss är ute. Och inomhus följer han oss som ett litet plåster när vi går i olika rum, lägger sig o väntar utanför om han inte får gå med in.

 

Hans första rådjursjakt var 10 minuter på nyårsdagen 2007, ett halvår gammal. Efter den tog han några minuter på en räv också. Sen var han slut och ville hellre bli kliad på magen här hemma i dofterna av köttbullsstekning.

Vilka fina bilder på Oskar och ett lika fint inlägg om en högt älskad och saknad hund!

Herr Hund gör precis på samma sätt med mina skor. Hämtar en försiktigt och lägger sig på sin favoritplats med den.

De är verkligen personligheter!

Mycket fina bilder. Jag minns när vi avlivade Juni alldeles för tidigt pga sjukdom, det går inte helt över. Jag kan än idag känna att vi borde ha henne här. Acceptansen är något större när man tar bort ett äldre djur som upplevs fått leva "klart". Man får tänkt på allt fint som man trots allt hann med tillsammans, det känns i alla fall bättre då. Önskar dig en skön helg!

Mysigt.

Oskar hade verkligen ett perfekt liv, som innehöll allt en tax kunde önska sig. En sådan liten glädjespridare lämnar ett enormt tomrum efter sig. Minns honom med glädje och njut av alla goda minnen.
En klen tröst just nu. Känner med er!

Fina bilder! Och både duktig, personlig och mysig har han varit. Honom lär ni inte glömma.

Så himla tråkigt att det inte gick att hjälpa Oskar nåt mer. Blev lite extra sorgsen nu när jag såg i det här inlägget att han inte var så gammal heller... (På nåt vis hade jag fått för mej att han var det, och att njursvikten var åldersrelaterad). Livet är orättvist! :-(

Ja, det blir tyst efter att en fyrbent vän lämnat oss
Kommer ihåg hur det var efter min kisse och jag kan fortfarande sakna henne mycket
jätte-mysiga bilder från den söta vovven Oskars liv och det du berättar
kram

Vilka fina bilder på honom du har lagt in. Jag har förstår när jag följt din blogg att han var en väldigt speciell liten tax.

Men jag har varit borta alldeles för länge från blogglivet. Så ledsamt för er att det gick som det gick med Oskar och att han var så dålig. Så skrollar jag ner och ser att ni fått ännu mer sorg. Är verkligen ledsen för er skull. Tänk att det så ofta är mer än en som försvinner ur ens liv ganska tätt inpå varandra, man sörjer djur såväl som människor, de är en del av familjen, även om inte alla tycker så. Tänker på er och hälsa Roland också.