Marknader i Jämnemon, Sillerud.
För rätt länge sedan skrev jag om marknader i Sillerud på bloggen. Nu läste Mats Andersson det inlägget och skrev en lång kommentar som jag nu publicerar som inlägg. Den hänvisar till hans farfar, Axel Andersson som växte upp på gården Jämnemon och som skrev ner sina minnen 1954. Tack Mats för texten, hoppas det är ok att jag lägger in den i ett blogginlägg så fler får tillfälle att läsa. Detta var intressant Om du inte vill ha texten publicerad här så tar jag bort den förstås.
"Hej,
du nämner marknaden i Jämnemon. Min farfar Axel Andersson var uppväxt på gården Jämnemon. Han skrev ner sina minnen ca 1954.
ur 'Barndomsminnen från Jämnemon (minnen från ca år 1900)' av Axel Andersson
/.../
I september månad hölls tre marknader, som förorsakade avbrott i bygdens normala arbetsliv. Med åtta dagars mellanrum hölls marknader i Årjäng,
Jämnemon och Nysäter. En del handlare, som besökte dessa marknader, brukade liksom ha sitt stamlokus i mitt hem, där de övernattade vid resan till Årjäng och så även på återresan, och så blev det på nytt en påhälsning, när marknaden i Jämnemon gick av stapeln. Bland sådana stamgäster minns jag särskilt hattmakare Westerblad samt kopparslagare Pettersson från Åmål, och från Säffle kom urmakare Lövgren samt en fru Johansson, som sålde kappor och damhattar. Även några västgötaknallar brukade hälsa på under de dagarna, och de förde i sina lass med sig diverse varor, såsom vävskedar, vävskyttlar och andra träslöjdsalster samt hemvävda dukar och annat i tygväg.
Den andra fredagen i september månad hölls marknaden i Jämnemon. Folk från den närliggande bygden och även en del mera långväga mötte då upp, och det gjordes affärer i litet av varje. På förmiddagen gjordes en hel del försäljningar av nötkreatur och hästar, men fram på dagen blev det mera fart på affärerna i marknadsstånden. Där köpte man hattar och mössor, och där kunde man få köpa kappor och tyger. Kopparslagare Pettersson tillhandahöll kaffekokare och kopparkittlar av olika slag samt diverse hushållsartiklar. Urmakare Lövgren sålde klockor och klockkedjor, och fästfolk kunde hos honom få ringar, så att de kunde eklatera sin förlovning. Där fanns vidare karamellstånd, som skyltade med stora papperskarameller och stora pepparkakshästar och som även hade den vanliga
marknadskonfekten. I andra stånd var det kaffeservering. Av marknadsnöjen var det inte så mycket, men nog fanns det en ringkastare och även ett cirkustält samt någon positivspelare med sin markatta. I folkvimlet satt ibland en man, vars ben var förkrympta, så att han ej kunde gå. Han sköt
sig fram på en enkel trävagn, och han benämndes vanligen Krypern. Det fanns väl alltid någon givmild marknadsbesökare som gav mannen en slant.
Fram på eftermiddagen blev det alltid mera bullersamt på marknaden. Många marknadsbesökare hade i sina matsäcksskrin även lagt ned
brännvinslitrar, som avsmakades då och då, och när man träffade gamla bekanta, och till sist blevo många helt berusade. Det kunde då ibland bliva kiv och trätor, och det slutade kanske med vilda slagsmål. Länsman Lundin skulle ju ansvara för ordningen, men då han rest två mil från Årjäng, ansåg han sig väl vara i behov av något styrkande för egen del, så han fortsatte vanligen till gästgivargården i Sillebotten, där han gav sig god tid, varför han inte var så mycket synlig på marknadsplatsen. I allmänhet hade man dock stor respekt för länsman, så att när han kom och
satte sin hörlur till örat (han hörde dåligt) så skingrades fort nog de bråkande. I mitt hem var de emellertid inte så värst förtjusta över marknadsbråket, varför man omsider begärde hos Länsstyrelsen att få marknaden eller torgdagen avlyst. Detta beviljades även, och den sista
marknaden hölls år 1899 (?). Sedan sökte man under några år mera privat ordna med mindre marknader, som var förlagda till Bålerud, Sågerud eller
Fälltakan, men dessa blevo ej av någon större betydelse för bygden, utan de upphörde så småningom."
du nämner marknaden i Jämnemon. Min farfar Axel Andersson var uppväxt på gården Jämnemon. Han skrev ner sina minnen ca 1954.
ur 'Barndomsminnen från Jämnemon (minnen från ca år 1900)' av Axel Andersson
/.../
I september månad hölls tre marknader, som förorsakade avbrott i bygdens normala arbetsliv. Med åtta dagars mellanrum hölls marknader i Årjäng,
Jämnemon och Nysäter. En del handlare, som besökte dessa marknader, brukade liksom ha sitt stamlokus i mitt hem, där de övernattade vid resan till Årjäng och så även på återresan, och så blev det på nytt en påhälsning, när marknaden i Jämnemon gick av stapeln. Bland sådana stamgäster minns jag särskilt hattmakare Westerblad samt kopparslagare Pettersson från Åmål, och från Säffle kom urmakare Lövgren samt en fru Johansson, som sålde kappor och damhattar. Även några västgötaknallar brukade hälsa på under de dagarna, och de förde i sina lass med sig diverse varor, såsom vävskedar, vävskyttlar och andra träslöjdsalster samt hemvävda dukar och annat i tygväg.
Den andra fredagen i september månad hölls marknaden i Jämnemon. Folk från den närliggande bygden och även en del mera långväga mötte då upp, och det gjordes affärer i litet av varje. På förmiddagen gjordes en hel del försäljningar av nötkreatur och hästar, men fram på dagen blev det mera fart på affärerna i marknadsstånden. Där köpte man hattar och mössor, och där kunde man få köpa kappor och tyger. Kopparslagare Pettersson tillhandahöll kaffekokare och kopparkittlar av olika slag samt diverse hushållsartiklar. Urmakare Lövgren sålde klockor och klockkedjor, och fästfolk kunde hos honom få ringar, så att de kunde eklatera sin förlovning. Där fanns vidare karamellstånd, som skyltade med stora papperskarameller och stora pepparkakshästar och som även hade den vanliga
marknadskonfekten. I andra stånd var det kaffeservering. Av marknadsnöjen var det inte så mycket, men nog fanns det en ringkastare och även ett cirkustält samt någon positivspelare med sin markatta. I folkvimlet satt ibland en man, vars ben var förkrympta, så att han ej kunde gå. Han sköt
sig fram på en enkel trävagn, och han benämndes vanligen Krypern. Det fanns väl alltid någon givmild marknadsbesökare som gav mannen en slant.
Fram på eftermiddagen blev det alltid mera bullersamt på marknaden. Många marknadsbesökare hade i sina matsäcksskrin även lagt ned
brännvinslitrar, som avsmakades då och då, och när man träffade gamla bekanta, och till sist blevo många helt berusade. Det kunde då ibland bliva kiv och trätor, och det slutade kanske med vilda slagsmål. Länsman Lundin skulle ju ansvara för ordningen, men då han rest två mil från Årjäng, ansåg han sig väl vara i behov av något styrkande för egen del, så han fortsatte vanligen till gästgivargården i Sillebotten, där han gav sig god tid, varför han inte var så mycket synlig på marknadsplatsen. I allmänhet hade man dock stor respekt för länsman, så att när han kom och
satte sin hörlur till örat (han hörde dåligt) så skingrades fort nog de bråkande. I mitt hem var de emellertid inte så värst förtjusta över marknadsbråket, varför man omsider begärde hos Länsstyrelsen att få marknaden eller torgdagen avlyst. Detta beviljades även, och den sista
marknaden hölls år 1899 (?). Sedan sökte man under några år mera privat ordna med mindre marknader, som var förlagda till Bålerud, Sågerud eller
Fälltakan, men dessa blevo ej av någon större betydelse för bygden, utan de upphörde så småningom."
Kommentarer
Trackback