Inga Magnusson

 Det här är Blomserud. Övre eller nedre vet jag inte. Men på sin tid en rätt stor gård, med pigor o drängar för att sköta om djur, jordbruk och hushåll. En släkting till oss började jobba här som piga den sommaren hon fyllde 13 år. Det var hårt arbete och maten bestod mest av mört som fiskades upp ur sjön gratis. Sovplatsen var en soffa i köket. Vägglus var det gott om i huset. Vägen hit var en gångestig genom skogen.  Till jul ville vår släkting gärna få fira med sin familj. Men det blev bara ledigt några timmar på julaftonseftermiddag. Det var allt. Vi är glada att det är annorlunda nu. Men många hade det som vår släkting, det var inte ovanligt. 

 

Fyra - fem år senare blev hon gravid och gift. Hon hämtades av sin man med häst och trilla till sitt nya hem sju kilometer därifrån. Småsyskonen  och mamman stod och grät och vinkade av ekipaget.  Paret fick inreda ett rum på vinden åt sig i mannens  föräldrahem, med hans föräldrar o syskon och andra släktingar kvar i samma hus. Sen så småningom så flyttade de yngre släktingarna ut ur huset, bildade egna familjer. Den äldre generationen gick bort och så blev huset det unga parets hem. Och hon sa som  äldre kvinna att hon hade fått ett bra liv. Och jag tror att hon menade det. Hon intervjuades av en yngre släkting om sitt liv och de orden känns så viktiga nu, både som ett tidsdokument och en samling personliga minnen.