Inga Magnusson

Det här har varit min bästa utsikt sedan 1977, då vi byggde huset här på Lihaget. Sedan dess har alltid någon bott på nedervåningen där nere på Liane. Det har känts tryggt och vant, som om det alltid i alla tider varit så och alltid skulle förbli så. Men tiden har sin gång. Imorgon flyttar Rolands  farbror N till ett annat boende och  det blir tomt. Jag har under dagen upprepade gånger betraktat den här vyn och funderat hur det är att lämna det hus där man föddes för 95 år sedan och har bott i sedan dess. Hur tar man farväl av allt? Sista dagen så här.  Av utsikten, barndomen, vuxentiden, möblerna, väggarna, arbetet, dofterna, minnena?  Jag försöker förstå, men kan nog inte riktigt.  Jag tror ändå att det nya boendet kommer att bli bra, med mer liv och rörelse runt omkring. Men vi kommer att sakna N  här på Liane.