Inga Magnusson

... kan drabbas av abstinens när de lämnat sina politiska uppdrag. Det är begripligt. Från att ha suttit vid makten, kunnat påverka vardagen i samhället för många människor, mött respekt och kanske till och med fjäsk, så ska man inrätta sig i en lite mer anonym tillvaro. För många kan det bli en svår omställning. Makt är skönt. Makt är behagligt. Möjligheten att påverka är ett starkt behov hos oss alla. Och för den som verkligen har haft en maktposition så kan omställningen till ett vanligt Svensson-liv bli svår. Maktabstinensen kan bli kännbar.

 

Maktabstinens  kan en x-politiker välja att hantera på två sätt.

 

- Ett sätt är att fortsätta lägga sig i dagspolitiken, trots  brist på den inside - info som en regerande politiker har,  trots att ansvaret för beslut inte längre finns med,  fortsätta att ivrigt och offentligt  förfäkta sina åsikter och utnyttja en gammal maktposition. Om och om igen kräva att gårdagens lösningar ska appliceras på dagens problem.  Ja, kanske till och med underblåsa  mobbning och trakasserier  av olika slag, både mot idéer och person,  om de egna åsikterna inte anammas av de efterträdande förtroendevalda. Det förefaller vara ett billigt sätt att försöka överleva som politiker utan att ha ansvar, utan att lägga ner det arbete, det kunskapsinhämtande och det engagemang  som normalt följer med ett förtroendeuppdrag.  

 

- Ett annat sätt att hantera maktabstinensen kan vara att göra som Kåre Willoch i Norge.  Han framträdde i kvällens Skavlan och berättade att han fortfarande var aktiv i den politiska debatten, men inte i dagens sakfrågor utan mer på ett allmängiltigt och långsiktigt plan. Och han var noga med att visa respekt, både för sina meningsmotståndare och sina efterträdare. Kåre blev för några år sedan vald till den mest beundrade mannen i Norge. Och jag tror bestämt att hans strategi för att hantera maktabstinensen har ett samband med hans popularitet.