Inga Magnusson

... gick vi igår kväll med alla hundarna.

Jazz fick gå lös förstås.  Han fick opp en hare efter en liten stund och jagade ivrigt med ös på den runt Spriklerud, Döverud, Litorpet och Blåsåsen. Harar går ju liksom runt i stora cirklar vid jakt. Och lille Hej fick häpet lyssna till sitt livs första hardrev. Vi vågade inte släppa honom för han springer efter de stora hundarna och hade säkert följt efter Jazz på sina höga vingliga ben. ;-)

 

Jag gillar de här kvällspromenaderna med hundarna. Roland berättar om dem som bodde här förut i bygden; om hur Jeremias på Spriklerud eldade på sten för att spränga den och på så sätt fick till en långt, djupt dräneringsdike, hur "spriklarna" levde,  om Davids favoritpass, om Viktor och de andra. Det känns som att vara en länk i en tidskedja av människor när våra liv sätts in i ett sammanhang. Sen måste man beundra dem som klarade att försörja sig och stora familjer på nästan ingenting. Man skulle vilja berätta eller att någon samlade allt och skrev ner, eller filmade eller dokumenterade på annat sätt. Minnena borde få finnas kvar, de är dyrbara på något sätt, fast det handlar inte om pengar.