Inga Magnusson

Snigeln och ängeln alltså heter den här skulpturen av Dali. Jag hittade ett vykort av den när jag nu städade i byrålådor. Och jag fattar inte varför den här figuren alltid slår mig i magen. För så kan det vara med en del bilder och figurer. Wilhelm Tell är en annan sån, den där jättebilden av Dali som finns i Stockholm på Moderna museet.

 

Jag såg den här skulpturen på riktigt för länge sedan i en liten ort i utkanten av  Berlin tror jag. Utställningen var inhyst i några uthus, i gamla lador med landgångar mellan. Men perfekt anordnad. Med hjälp av totalt mörker och  svarta tygstycken hade man lyckats åstadkomma ett litet lagom stort rum för varje skulptur, och de var många. Jag gick runt där länge och minns fortfarande exakt placering av flera av dem. Figurerna stor direkt på svart på golvet och var fint belysta. Den här minns jag exakt var den stod, till vänster om mittgången direkt efter första högersvängen. Den är i mina ögon så gripande, jag får tårar i ögonen när jag ser den, fortfarande.  Säkert identifierar jag mig med någon av de här två, antingen den klumpiga stackars snigeln som så långsamt o tungt  tar sig fram och som kommer att bli ensam kvar där nere när nu ängeln ger sig av - snigeln som också har ett par vingar men de är bara patetiska - kan aldrig lyfta den här kroppen.  Eller också med den lätta, flyktiga  ängeln som nu är beredd att lyfta och lämna sin kompis snigeln. Eller också är det bara avskedet som är det som är gripande. Kul att återse i alla fall, det var länge sedan, 1984 tror jag.