Inga Magnusson -

Likgiltigheten dödar en människa ...

Jag läser om hur en man sörjer sina föräldrar och funderar över vårdens men också sin egen roll i deras slut. Det gör ont att läsa om för mig som fortfarande, två år efter hennes bortgång, tänker på min mamma varje dag. Jag borde förstås också ha gjort mer, hälsat på oftare, engagerat mig mer, även om hon inte var dement och hade en god omvårdnad. Jag vet att det blev mest telefon på slutet eftersom mamma inte kunde höra i ett vanligt samtal och dessutom var lite vimsig. Men det är ändå mycket jag kunde ha gjort när jag tänker tillbaka. Sorgen blandas med dåligt samvete. Kanske delar jag den upplevelsen med andra vuxna barn som mist sina föräldrar?
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/det-ar-likgiltigheten-som-dodar-en-manniska
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/skarpt-kontroll-pa-aldreboende-kravs_6969597.svd

2012-04-01 @ 23:32:00 DAGBOKSBLAD Permalink

Kommentarer

Postat av: Selma

Det klart att man alltid kunnat göra mer om man väljer att se det så. Nu tror jag att du gjorde det bästa du kunde för alla människor som behövde/behöver dig. Ha inte dåligt samvete. Kunde du fråga din mamma tror jag att hon tyckte att du gjorde mer än nog.

2012-04-02 @ 07:02:19
URL: http://frunatmaken.wordpress.com

Postat av: Znogge

Så kan jag också känna fastän min mamma är i livet. Borde hinna mer och hjälpa mer...

2012-04-02 @ 08:07:36
URL: http://znogge.wordpress.com/

Postat av: Lena

Inför döden är man alltid otillräcklig.

2012-04-02 @ 08:39:04

Postat av: Zarah

Vilket förhållande har jag till livet och döden, tror jag också präglar hur man hanterar ens förälders död till viss del.

Självklart finns sorgen och saknaden där, men har man ett "naturligt" förhållande till livet, att man föds, lever och dör, så tror jag man hanterar sorgearbetet lättare. Jag känner en stor tacksamhet att jag fick ha min Far kvar i livet under så många år. Är dessutom tacksam för att han fick avsluta sitt liv precis som han gjorde. Bodde hemma tills tre veckor innan han slutade sin jordavandring. Värdigt avslut på ett långt liv.

De flesta av oss lever alldeles för långt ifrån en viktig del i livet - döden!

2012-04-02 @ 09:57:11
URL: http://verandan.svenskablogg.se

Postat av: Inger Maryissa

Visst kan det lätt bli så att sorgen lätt blandas med dåligt samvete...att man kanske kunnat gjort mer...även om man gjorde sitt bästa

Själv tänker jag ofta på att jag inte var där just när min mamma gick bort.

Men det är ju svårt att veta exakt när det sker, speciellt när man bor en bra bit från sjukhuset och det hände så plötsligt

Och man får försöka tänka, att man gjorde så gott man kunde

2012-04-02 @ 17:21:24
URL: http://ingermaryissa1.blogg.se/

Postat av: Veiken

Varför följer det dåliga samvetet oss i hasorna hela livet? Jag tror att alla som mist en förälder undrar om man kunde gjort mer. Det hjälper inte hur mycket man gjort - man tycker alltid att det inte var tillräckligt!

2012-04-02 @ 20:46:51
URL: http://www.veiken.se/

Postat av: Herta

Sorgen blandas, så är det.

2012-04-02 @ 21:57:20
URL: http://www.hertabloggen.blogg.se.

Postat av: Ingrid

Jag kan fortfarande känna sorg över att min mamma dog alldeles för ung, endast 59 år

. Jag kan också känna sorg för att min nu 20-åriga dotter inte har något minne av mormor, då hon inte ens var två år fyllda vid frånfället.

2012-04-03 @ 19:57:23

Postat av: pillan

I livet kanske jag inte alltid fanns där och ställde upp.

Men genom att lyckas med mitt liv. Med jobb, sambo och barn som det också går bra för i lvet fick min pappa mig att förstå sista tiden i livet att Han som förälder lyckats. Det får mig att må lite bättre ...

2012-04-06 @ 17:54:13

Postat av: Jarre

visst jag känner medlidande för denna åldring men jag och och andra sidan vill vara ensam, varför kan man inte få bestämma sånt??

2012-04-10 @ 06:54:46

Trackback