20:e april ...
"Funeral Blues" av W H Auden illustrerar
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He is Dead.
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.
The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun,
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good.
Bilden kom från goda vänner och illustrerade min sorg så som den kändes då. Lika förlamande kall och ensam är inte sorgen längre, men den gör fortfarande besök varje dag och blir förstås en livslång följeslagare.
Inga
Jag läste den nästan outhärdligt berörande dikten på din blogg.
Jag vet lite mer om sorg nu.Vi behöver inte orda om det.
Men jag vill bara berätta för dig att din mammas liljor(de som så fint inramade hennes kökstrappa)växer nu i en alldeles egen rabatt hos mig.Nye hyresgästen skulle slänga dem i skogen.Jag tyckte det kändes så fel.Nu spirar de i rabatten och jag tänker på din mamma.Vi brukade vinka till varandra när jag gick förbi hennes köksfönster.Någon gång möttes vi utanför och växlade alltid några ord.Hon hade en vänlig värdighet som jag uppskattade mycket och så gjorde min egen mamma.
Tillgivna hälsningar
Kerstin
Tack Kerstin för Din kommentar och Dina vänliga ord om min mamma. De värmer. Mamma var ju svag de sista åren och orkade inte ut så mycket, men de där små kontakterna med förbipasserande och grannar var uppskattade. Hon sa ofta att hon hade det så bra.
Jag är glad att Du tog hand om hennes liljor. De är väldigt fina i bladverket även om blomningen är kort och oansenlig. Ett antal av dem finns hos mig också förstås, vi tog båda med oss av dem när mamma sålde huset. Hon ville ha liljorna vid entrén så att de gömde lite av trappen till lägenheten.
Liljor som berättar och påminner.
Ja, sorg efter en närstående blir en livslång följeslagare. Det gläder mig att den inte är fullt lika intensiv längre. Jag har ju också fått möta stor sorg i omgångar genom livet och det som slår mig är att den verkar slå till när man är som mest oförberedd. Jag kan exempelvis gå runt (glad i hågen) och handla eller göra någonting annat då sorgen är långt bort och så plötsligt "ser" jag föremålet för min sorg komma mötandes emot mig. Jag kan känna hur det riktigt hugger i hjärtat, men vid en andra anblick är det bara någon som påminner mig om min förlust. Likväl försätter ögonblicket mig åter i sorg igen...
Lena och Marie: Precis så är det. Sorgen "slår till" när man är som mest oförberedd, med hugg i hjärtat då man ser ett föremål som påminner. Det kan vara något här hemma för min del; liljorna i rabatten, blåsipporna invid väggen, den broderade tavlan exempelvis. Förberedda besök vid graven gör inte så ont, eller känns på ett annat sätt åtminstone. Man tar in ett känslomässigt försvar innan kanske.
Det här tillhör förstås viktiga årsdagar när ens föräldrar eller andra nära anhöriga går bort. Jag kom på mig själv idag att jag inte kommer ihåg den dag vi hade urnsättning för min Far, trots att det inte ligger så långt bak i tiden. Däremot minns jag förstås både hans dödsdag (nyårsafton), som begravningsakten (20 ja.)
Jo, nu minns jag... urnsättningen skedde på min yngste sons födelsedag, 16 april. Så nu är det ordning och reda i huvudets minnesceller....
En av mina favoritdikter. Det finns en annan av den nästan bortglömde Verner von Heidenstam som jag tycker mycet om:
Sätt dig vid min grav en stund
här är så tyst och ensamt.
Tala till mig vänligt stilla
som till en som ej kan svara.
Mig förunnades det ofattbara
att som människa få leva några år på jorden.
Gläd dig du som än ser solen!